Aftonbladet – 3 november 1873, sida 3

Konstindustrien på verldsexpositionen i Wien. XL 5. Frankrike Sköfladt af fienders hand, beröfvadt fem millioner 1 penvingar, beröfvadt hvad som är änbdvu mera, tusentais arbetande och ordnande händer, vågade ändå Frankrike uppträda vid den allmänna verldstäflingen — och hvad mera är: i de flestas ögon segrade det: på nästan alla punkter i den fredliga striden, ehuru det Hade dukat under i vapenstriden. Det är sant: tyskarnes ögon betraktade de franska arbetena med sneda blickar; de hade vanligen etteller annat att invända; de kunde endast betrakta de enskilda utställda arbetena för att göra jemförelser, hvilka naturligtvis nästan öfverallt måste utfalla. till deras egen fördel; men det: lyste alltid en viss förargelse igenom deröfver att de goda fransmännen ändå verkligen kunde ge dem så många nyttiga lärdomär: Men för hela den öfriga verlden, svm med mera opartiska blickar kunde betrakta de två täflande nationerna, är det klart, att Frankrike nästan öfverallt der fråga var om elegans i formen, öfverallt der fråga var om färgrione öfverstrålade Deutsches Reich, och ehuru Österrike utder de sista åren som vi sett arbetat sig upp till en förvånande höjd, kunde man dock ej annat än meägifva, att en större säkerhet, resultatet af tvenne århundradens verldsherrevälde på smakens omräde, ännu var egendomlig för Frankrike. Det är sant, vi upptäcka f aå snillrika alster som dem vi funnit i Österrike, men så äro vi också fria ifrån de många klumpigheter, hvilka ännu kl bba vid Dohau-strändernas konstindustri. Återstår sälunda endast en fråga: denna smak, som i tvenne århundraden har gjort Frankrike till verldens herrskarinna, beror den på ett rent skönhetssinne eller beror den på sinnet för det intressanta, pikanta, nya, med ett ord: på — modet? Vi skola söka besvara denna fråga. Frankrikes konstindustri har så stora traditioner, sammanhänger så noga med nationens historiska utveckling sedan Ludvig XIV:s tidj att den har i sig upptsgit de väsentliga dragen af nationens eget väsen. Att bevara denna stolta forntid, utgör derför också en af dess hufvuduppgifter, och i sanning, man kan ej undra öfver, att Frankrikes konstindustri känner sig stå i omedeibart samband med de tidskldrar, som fått namn efter Lovis XIV, Louis XV och Louis XVI, alldenstund hela verlden äfven utom Frankrike upptagit, tillämpat och lefvat på alstren af den franska smaken under dessa tidehvarf. Hvarifrån lånar hela den stötliga,; praktfoulla tid; som utvecklade ornamentiken till den mest kraftiga rikedom, sin karakter, om ej ifrån Ludvig XIV:s hof och Versailles och Louvres salär? Och har man ej derför äfven utom Frankrike just på senaste tid föreslagit att identifiera begreppen barock stil med Louis XIV stil? Eller var det icke porslinsfabriken i Sevres som jemte Meissen gaf upphöf åt alla:dessa vridna, men onekligen pikanta förmer, som, sökande sitt grundmotiv i den genombrutra snäckan, sitt förnämsta material i porslinet, snart kom att beherrska hela; arkitekturen, utgående från les rocailles.i. Versailles trädgårdar under: namn. af Roccocostilen, än style Louis XV? Och. var det. ej ; ensamt. Frankrike som beherrskade verlden, då man trodde sig kunna återvinna den grekiska :renheten genom. att göra de. öfversvällande formerna nyktra och stela, genom att fläta peruken samman till em stångpiska, så att orden Zopfstil och style Louis XVI blefvo entydiga? Det kan sålunda ej förundra oss att finna fosthållandet. vid dessa. trenne tidehvart i motsats. mot .renaissancen, då Italien be: berrskade verlden, fasthållet i den franska konstindustrien, och dess första kännetecken blir sålunda: strängt fasthållande af motiv från kejsarperioden mellan 1650 och 1789, — samt .konstperioden till 1815. En annan sak, som sammanhänger med fransmannens historiska konstutveckling, är hans egendomliga uppfattning af det natur