Aftonbladet – 3 november 1873, sida 2

nera sådant. Man firar nemligen tjugu-ls emte årsdagen af den nu gällande grund-, agens högtidliga förkunnande, hvilket, ae-l; lan den af kouungen stadfästs den 14 Ok-l, sober 1848, egde rum den 3 November s.å. l, Om än antagligen det liberala partiet i all-lj mänhet med glädje omfattar tillfället att kasta en tacksam återblick på denna minji nesvärda dag, består likväl inom detsamma en meningsskiljaktighet med hänsyn tilll, grundlagen, hvilken ej är alldeles oväsent-; ig och hvilken väl torde vara värd någon : uppmärksamhet äfven utom Hollands grän-l; ser. Den har just under detta är föranledt, en rätt lifig strid, som ännu ej är bragtl, till tystnad. Frågan gäller nedsättning af) census för valrätt till Andra kammaren, hvar-! om regeringen förlidet års höst, vid början) af generalstaternes sista session, framlade förslag, och hvilken under den nyss började --N åter skall komma till behandng. Enligt den före 1848 gällande författningen af den 29 Mars 1814 bestod representationens Första kammare af ledamöter, som konungen utnämnde på lifstid, medan den Andra utgjordes af deputerade från pro: vinsialstaterne. Sedan 1848 åter utses den Första, bestående af 39 ledamöter, af provinsialstaterne bland de högst beskattade inom hvarjs provins, som i öfrigt innehafva de för valbarhet till Andra kammaren nödiga egenskaper. Den senare, hvars ledamotsantal rättas efter folkmängden (1 på 45.000) och som för närvarande räknar 80. medlemmar, väljes omedelbart, hvarvid rösträtten är bunden vid en direkt skatt, som efter lokala förbållanden kan vexla mellan ett maximum af 160 och ett minimum af 20 tioriner. Det är denna af grundlagen stad: gade censusbestämmelse eller, rättare, dess tillämpning i vallagen af den 4 Juli 1850, hvarom striden rör sig. Sedan 1850 har i fullt 500 kommuner, li hvilket är vila mindre än hälften — helz antalet kommuaer uppgifves nemligen 1859 till 1138 — dena lägsta censue-siffran eller 20 fl. varit gällande. Enligt regeringens förslag skulle detta blifva den normala siff ran, så att endast undantagsvis, eller i 43 kommuner, en högre ,ceosus fortfarande skulle ega ram, dock öfverallt mycket lägre äv det af grundlagen medgifna maximum. I de tre största kommuvderna, der census ou är 100 eller 112, skalle den nedsättar till 50; i tolt andra från nu varande 40,50. 69, 70 till 32, samt i tjuguåtta från nu varande 28, 30, 32, 34, 36, 40, 44; 46, 50 till 24, medan den i landets samtliga öfriga kommuner, som sagdt, skulle bestämmas till det gruodlagliga minimam, eller 20 floriner. Härmed följer af sig sjelft en nedsättning af den komwnnala rösträtts census. som är lika med hälften af den politiska, så att hädanefter i det stora flertalet af landets kommuner den förra blefve beroende af en direkt skatt af 10 floriner. Detta förslag, framlagdt af en till det libera!a partiet hörande minister, rönte motstånd från dess get parti, repregentationens liberalå majoritet! Motståndet gäller dock ej hvarje rubbning af nu gällande census: man ansåg icke en allmän census-nedsättning nödig, men var deremot villig att gå in på en nedsätt ning.i de kommuner, hvarest den är för hög i förhällande till de lokala omständighe: terna, så att kategorier af medborgare äro ateslutna; hvilka annaustädes ega rösträtt. Ett sädant förfarande förmenas vara det enda grundlagsenliga, så länge grundlagens 2 76 bastär, hvilken uttryckligen föreskrif ver, att ä hvarje ort census siffran skall, ivom det angifna maximum och minimum, bestämmas enligt de lokala förhållåndenas beskaffenhet. Deremot vill man ej erkänna antagandet af grundlagens minimum till:en för nästan hela landet, med blott få undantag, gällande normalsiffra säsom grundlagsanligt. Må man då — hette det — först ändra sjelfva grundlagen och sälunda bereda sig tillfälle att i så vidsträckt mån cubba vallagen. Derjemte invändes, att bland folket alls icke något behof af rösträt ens utvidgande gifvit sig tilkänna, att i betraktande af det nu varande allt för ringa deltagandet i valen en utsträcknivg af rasträtt:n endast skulle betydligt öka mängden af valmän atn intresse, urskiloing och sjelfständighet, och att en sådan tillökning af de valberättizades antal ingalunda vore rätta medlet, vt få den verkliga allmänna meningen och le politiska partierna representerade. utan snarare att skapa röst mäåskiser ät politiska ntrigörer och koterier. Förslaget inoebure lerför snarare ett steg tillbaka, än ett steg ramåt, skulle snararc: gifva landet en sämre, in en bättre representation, mera försvasa än stärka folkfriheten. Och hur hade för öfrigt tanken på en nedsättning af census uppkommit? Den till reps ursprungligen såsom ett vapen mot let liberala och konstitationela partiet. När len konservativa ministeren Heemskerk ej kunde få kammaren att foga sig, och när len ej kunde förmå de nuvarande valmännen att välja lydigare representanter, då insåg den at det fanns ntgonting ruttet landet, att man måste skapa nya valmän, för att genom deras bistånd få en kam: nare, som visste att värdera sådana politiska storheter som van Zuylen, Heemskerk, Schimmelpenninck m. fl. Från dessa berrars sida var räsonnemanget alldeles riktigt: lät oss först få osjelfständiga valmän, så skall den osjelfständiga kamma: ren sedan följa af sig sjelf. Men af en liberal ministere är det ett olyckligt infall att göra denna sak till sin egen. Hade man öfverlemnat census-rörelsen åt grefvarnes parti, så skulle den allmänna meningen aldrig ett ögonblick lätit narra sig af denna psevdo-liberala politik; men vid att se förslaget uppträda under liberal flagg bar opinionen blifvit bragt på villspår.Det hela är ett återuppförande af ett gammalt historiskt drama, nemligen der trojanska hästens införande inom stadsmurarne. De illtandiga grekerne — Heemskerk med flere — förfärdigade den, för att bemäktiga sig Troja; och de godtrogna trojanerne, den nu: varande liberala ministeren, skyndade att släpa in den. — Det är tydligt nog, att man på den liberala sidan bland annat fruktade, att det ultra-ortodoxa protestantiska samt det ultramontanska partiet skulle vinna en makttillökning, vådlig för de liberales ögonsten, lagen af 1857, enligt hvilken de