Aftonbladet – 1 november 1873, sida 3

ministeriet en medlem af tekniska komitån, hk —in till utlandet, i uppdrag att taga kännedo! om de särskilda bränvinsbränningsmetoder, 80! der förekomma. Hr —in besökte i sådant ände mål Tyskland, Danmark och Sverge, i hvilket sis! nämnda land han uppehöll sig omkring en månad I Stockholm gjorde han personlig bekantskap me professor Stenberg äfvensom med chefen för kon trollbyrån dersammastädes, baron Fock. Genor dessa båda mäns tillmötesgående lyckades hr —i under sin vistelse i Stockholm tillgodogöra si; de rikhaltigaste meddelanden rörande bränvins bränning, såsom den bedrifves i Sverige; och h —in företog utflykter inåt landet till Örebro oc Upsala, för att bese der varande brännerier Hvad som dock allramest intresserade hr —in Stockholm var, att få höra de erfarenheter oci rön, hvartill professor Stenberg kommit vid den nes upprepade försök att bereda bränvin af ren laf. Ryssland förutspår man nemligen ren lafvens användande inom denna näringsgren er särdeles stor framtid och väntar sig att densamm: uti norra guvernementen skall blifva en för landt befolkningen välbehöflig förvärfskälla, såsom åker bruket är för Centraloch vinodlingen för Syd Ryssland. Hela norra Ryssland är, såsom bekant företrädesvis ett slättland, der skogar och sumpigt kärrtrakter eller moras vexla om hvartannat och der renlafven lär växa i ywmnighet ända fram til Behringssund. Häraf synes man nu vilja drage nytta. Att renlaf såsom -surrogat för spanmål vid bränvinbränning skulle bli en stor national vinst kan skönjas deraf, att brännerierna inom Rysslands 11 nordliga guvernement hittills årli gen förbrukat 6 millioner pud spanmål, represen terande ett kapital af 4, millioner rubel. Enligt hvad det påstås, skall härvarande han. delshus Sadler Armand af professor Stenberg i Stockholm hafva köpt rättighet och privilegiei att få bedrifva renlafsbränning i Ryssland efter hans metod. Två lafbrännerier äro redan i verk. samhet, ett i Petersburg och det andra i Now: gorods guvernement. Under loppet af sistlidna år hafva tillkommit ytterligare tvenne dylika brännerier uti guvernementet Arkangel, afsedda för en årlig tillverkning af 60,060 vedro hvartdera. Dessutom lär schweiziske undersåten Knochel vara sysselsatt med att uppföra ett renlafsbrän neri efter svenskt mönster, som skall komma att drifvas i stor skala. — Ångfartyget Express strandning. Härom skrifves från Haugesund i Norge den 21 Oktober: Svenska ångfartyget Express, kapten Ahlström från Gotland, afgick från Bergen på morgonen den 16 Oktober med en last fetsill om 2100 tunnor samt åtskilligt med fisk till Hamburg. Då fartyget kl. 5—6 e. m. hade hunnit utanför Smörsund, brast propelleraxeln. Hvarje försök att manövrera fartyget med hjelp af maskinen blef fruktlöst, hvarföre man tillsatte segel för att om möjligt uppnå Rödholmene utanför Mönstrevaag; men fartygec lystrade icke rodret, utan skar upp mot vinden och dref nu norr åt, till dess det omkring kl. 10 på aftonen dref på land på Bömmelöens sydvestra udde Bömmel: buk, under stark sydvestlig vind med hög sjö. Kort innan fartyget stötte, gingo 4 man af bettningen och 2 qvinnor i babords båt och kommo under natten till Langevaaks fyr. Då skeppet högg mot land, kom styrbords båt emellan och bildade för ett ögonblick en bro, från hvilken det lyckades en norsk matros af besättninsen att springa i land med en smäcker lina. hala till sig en större tross och fastgöra den i en fjellklyfta. Med stor ansträngning blefvo såinnda äfven de öfriga af besättningen bergade. Lotsen och nyss nämnde matros trefvade sig der fter i mörkret fram till Bömmelhavn, der de örmådde några karlar till att i båt försöka appnå strandningsstället; men men det var möj ligt att ro ig dit, hvarför man begaf sig landvägen åstad för att uppsöka de skeppsbrutna, som slutligen hittades genomvåta och utfrusna, beslutna att invänta dagen, enär de icke visste hvar någon väg eller gångstig funnes. Derefter bar det i väg till Bömmelhavn, der lotsen och matrosen redan hade satt landthandlanden Ole Reiersens menniskokärlek på ett hårdt prof zenom att bedja honom om tak öfver hufvudet. Denne person, som genom detta nattliga besök af två skeppsbrutna såg sin nattro störd, skall, säges det, hafva mottagit dem med vresighet nen likväl slutligen gifvit dem tillstånd att komma inom hans dörr, men likväl vägrat dem att få torka sina våta kläder vid eldstaden. Då len ene af de anlända påföljande dag blef sjuk. bestod hela förplägningen i en kopp kaffe och stt par smörgåsar. Intet under då, att hr Reiersen, då de öfriga skeppsbrutna ankommo, bestämdt förbjöd dem beträda hans tröskel, så mycket mer som de sist anlända voro svenskar och landthandlarens begrepp om hvem som är hans nästa endast tyckes omfatta norrmän — lotsen var från Skudesnees och hans kamrat från Stordöen. -Svenskarne måste derför fortsätta sin vandring, och kommo slutligen till ett par mindre bemedlade personer, Sverke Larsen och Niels Andersen, som lemnade dem all den hjelp, som stod i deras makt; sedermera blef manska: pet på det bästa förplägadt hos Christian Hovand. Vid afskedet fi ade kapten Ahlström den sist nämnde en silfverdosa och de andra hvar sin silfversked. Hans behållning i kontanter, omkring 800 preussiska thaler i silfver, gick till botten jemte det öfriga. Dagen efterskeppsbrottet kunde knappast. ett spår af fartyget upptäckes. Manskapet ankom till Haugesund på lördagsqvällen med ångfartyget Wikingen och sjöförklaring afgafs på söndagsförmiddagen.