Aftonbladet – 1 november 1873, sida 3

Jacob gjorde en befallandel rörelse med na handen och grep med den andra sä vårdt fast i grenen, att den skällde för ans oerhörda kraft. Nu kommer den åter!... nere vid Blackord!,.. öfver bron!,.. den stannar nu igen!... Hör! den aflemnade inga passagerare,,, de uurra! hör ni inte, Jacob? Hurra! den tommer!... Segern är vunnen! Med en ed mellan sina hopbitna tänder skakade Jacob askgrenen, som om den hade rarit en pilvidja. Nu hördes tydligt ljud lärma sig af hästhofvar och vagnshjul, rop ch skrik, hvarunder hästarne med eld och ;kad fart liksom äfven de hade gripits af nenniskornas hänförelse, förde postvagnen uppför backen. Då denna alltmera närmade ig, då larmet tilltog, då des svaga mänjuset föll på de flaggor, band och gröna (vistar, hvarmed vagnen var prydd, förloade Cosmo till den grad sin besinning, att jan på händer och fötter kom rullande öfrer Jacobs hufvud och med ett raskt och raftfullt språng stod midt på vägen. Mumande några, icke just blida ord tnumlade facoh efter hongm ogh kom just lagom på ötterna, för att rycka ynglingen ur vägen ör postvagnen, som i den vildaste fart, för tt taga igen sin förlorade tid. kom rw ande, medan kusk, postiljon och takpassaserare, alltför lifvade att vara rätt nyktra, öllo i med sitt jubilerande, med. en endast inderordnad: uppmärksamhet vå vägen och le binder, föm der kunde förekomma. Hvem är der? Ur vägen för mig, hvarnäs Kristen själ! Jag kan köra här med örbundna öggn, vare sig natt eller dag, nen springer någon för bjulen, så får han kylla sig sjelf, skrek kusken, Hurra, gosgar! Reförmbillen har gått genoml,.. vi ha vunnit! Hurral pkrok on