Aftonbladet – 31 oktober 1873, sida 3

varit att se den yngste, älskade sonen på denna väg och hvars högsta förnöjelse det numera var att uppgöra förslag apgående Cosmos blifvande hem. Hon anade ännu icke, till hvilken grad hennes favoritplan i hemlighet var hotad. För en tid tycktes Melmar och all deras beröring med detta hus ha upphört att finnas i deras tankar, utom i Cosmos, Ur hans själ kunde detta intresse icke alldeles ut: plånas, så länge han intog sin favoritplats i den djupa, tomma fönstersmygen i den gamla alottsruinen, der murgrönan lindade sina rankor öfver hans hufvud och der det romantiska skimmer som låg öfver Patrick Norlaws lif syntes ega sin borg och sitt fäste. Ynglingen kunde ej afbålla sig från att tänka på hvad Joanna hade förtrott honom; han kunde icke hindra sig från att förbinda namnet af Mary at Melmar — den länge försvunna vandrerskan i fjerran land — med det af Oswald Huntley, honom, som så länge varit borta, att han nu var en främling i sitt eget hem. Cosmo kände ett stygn af svartsjuka i hjertat, då han tänkte på, hurn-troligt det var att dessa två skulle mötas och således en annan än Patrick Norlaws son åter insätta den rätta arftagerskan i hennes egendom. Denna tanke var, som sagdt, ytterligt bitter för Cosmo; han hade aldrig sympatiserat med föreställningen att Melmar var Huntleys egendom, eller med ifrågasatta mått och steg, för stadfästande af broderns arfsrätt; deremot hade Cosmo alltid i tankarna för sig eller för Huntley förbehållit rättigheten att återfinna och återföra arftagerskan till hennes fädernegods och -han var tillräckligt menniska, för att icke mäkta hysa vänskapliga känslor för den nuvarande Mel: mar, Dr