Aftonbladet – 31 oktober 1873, sida 3

ni bara hör på för att sedan få skratta åt att jag pratar om allt hvad jag tänker. Hvarför säger ni inte ut er mening som det anstår en man ? Afven en -man kan ibland inte ha något att säga, miss Huntley, svarade Cosmo halft förlägen. Miss Huntley! — Jag är bara Joanna! utbrast den unga flickan nästan stött. Jag skulle gerna vara vän med er, Cosmo, derför att pappa bar sig riktigt gement ät emot er far; mängen gång önskar jag att jag kande komma och hjelpa mrs Livingstone, eller göra något för er, tre bröder. Jag står inte ut med att sitta stilla i en vrå vid Melmar och aldrig säga ett ord till nåcon menniska, utom för attretas som syster Patricia, och jag kan inte vara god, som Ketty Logan. V.lU ni kanske gå er väg och slippa tala med mig; gör det om ni behagar; det qvittar mig lika! Jag vet ganska väl att jag inte liknar en fin dam i en rid darroman, men så liknar inte pi heller någon af Norlaws gamla riddersmän. Nej, inte, i fall ni anser mig nog låg sinnad att ej vara tacksam för er vänliga uppriktighet! svarade Cosmo, som kände sig rörd öfver Joannas förebråelse och vil lig att söka försoning. Den unga flickan drog likväl hastigt till sig tyglarna, gaf sin pony ett slag med ridspöt och ilade bort i vredesmod, — en känsla som till någon grad äfven var blandad med qvinlig förödmjukelse och blygsel. Kanske var detta den första gången som Joanna började begripa att det ändock låg någon sanning till grund för det yttre skick som hon föraktade, och att det icke var så alldeles orätt satt oombedd på-l tvinga Cosmo sitt förtroende — ett förtroende, som med så mycken köld emottogs. Hon tröstade sig genom att sätta sin