Aftonbladet – 30 oktober 1873, sida 3

för invånarna i dessa usla nästen — dessa trasiga, pussiga, skälfvande gestalter, som kommo och gingo genom de tränga, mörka, gamla portarna — detta föreföll Cosmo vara emöjligt. Om han äfven at pligtkänsla för sig sjolf upprepade den lärdomen: ait rädda en själ är bättre än att vinna ett konungarike, voro dessa ord likväl ännu endast död bokstaf, icke anda hos Cosmo, och han kände sig hjertligt glad då han äter, fri från dessa bemska påminnelser om en själagörjares pligter, fick andas den friska, rena luften på berget, som, ehuru blott en fjerdedels timmas väg derifrån; föreföll honom sksom en annan verld. Det var nu vår och hela naturen var genomirängd af nytt hopp och nytt lif. Den praktfulla taflan af Firth; som bred och blå, med sina öar och vikar — sina segel här och der, hvilka lyste bländande hvita i solljuset — de lätta, bomullslika skyarna, som sväfvade öfver den midt emot liggande kusten — den berusande, friska värvinden, som öfver Iand och haf kom Bter till värt älskade fädernesland — allt förenade sig att förjaga alla nedstämmande tankar ur Cosmos själ och i stället lyfta den till en exalterad längtan efter något, han visste icke sjelf hvad, Yrglingen uibredde armarna i ofrivillig hänförelse. Hvad ville han då?... Han stod på berget ej olik en ung Mercurius, villig att Ålyga ut öfver verlden, för att utföra gudarnas ärenden; men hade äfven Jupiters stämma dundrat ifrån molnen, skulle hon varis blott prosa och tomhet emot den omedvetna, ouztolkade postiska lyftningen hos denne gosse, som ännu hvarken kände sig sjelf eiier verlden. Est ord från menskliga läppar skulle ovil: korligt inom ett ögonblick äter föra Cosmo till jorden och dewta med en viss obestämd