Aftonbladet – 29 oktober 1873, sida 3

ständig eld i den stora, spislika kaminen Det, som förorsakar: största obehaget, ä insekterna och de talrika husdjurem:. D af engelsmännen så afskydda myggorn: (muskiterna) förefalla mig jemförelsevis var: en obetydlighet; de äro ofta lika besvärlig: i Sverige. Långt mera afskyr jag de alle städes : närvarande myrorna. Dessa före komma i alla storlekar; i skogarna finna: riktiga jättemyror, i rummen deremot lefv: ett slags små svarta myror, och de finnas : en sådån mängd, att, blott en hvit duk läg ges på ett bord, man genast kan se dem krypa i massa. Desmå ödlorna, som springa på takbjelkarna, förorsaka deremot intet obehag, och lika oförargliga äro de stora spindlar, som långsamt krypa utefter väg. garna. Gräshopporna, som hoppa på golf: vet, erbjuda ett synnerligt nöje för kattorna. oeh råttornas förfärliga buller i hörnen bi drager att-i sin mån öka lifligheten. Egendomarna äro i allmänhet små; de äro på engelskt sätt indelade i farmer, och dessa utarrendoras åt bönder, så att egaren för sin del behåller endast sin trädgård och några betesmarker. Det synes, som om han under sådana förhållanden skulle hafva goå tid att tänka på sin blomsteroeh frukt odling, och detta är ock vanligen föremål för hela hans intresse. Om man närmare börjar att undersöka innehållet i en af dessa trädgårdar och ser rikedomen af blommor och frukter, då skall man verkligen hafva besynnerliga fordringar för att kunna kalla landet fattigt. De äro omgifna dels med ogenomträngliga orange-häckar, dels med frodiga törnroshäckar så öfversållade med blommor, att de genast tilldraga sig uppmärksamhet. En blomstervän eger här ett ypperligt tillfälle att studera en mängd egendomliga och vackra växter, och hvarje rabatt . erbjuder en outtämlig källa för de kringsvärmande bien. Fruktträdgårdarne äro lika sevärda. Fikonträden, de praktfulla orangeträden, vinplanteringen med sina glödande drufvor, melonsängarna 0. .s. v., allt rag att landet hör till de lyckligast lottade. Naturen i Australien beskrifves vanligen såsom flack och mycket enformig. Derifrån göra dessa trakter ett fullkomligt undantag. Landet genomstrykes i alla riktningar af skogbeväxta höjder, som utgöra norra fort sättningen af de blå bergen; de ega visserligen ingen betydlig höjd, men några af deras toppar höja sig dock tillräckligt för att erbjuda en vidsträckt och vacker utsigt öfver de under liggande dalarne med sina talrika vattendrag och sin frodiga grönska mellan bergssträckningarna och de kägel: formiga topparna, som i olika belysning höja sig öfver hvaråndra. De vackraste utsigterna erbjuda döck Kamahfloden öch dess höga stränder, beskuggade af stora akacieträd och lummiga tårpilar. I flodens vat ten visar sig ofta någon iguana, en sex fot läng ödla, eller någon platypnos, detta besynnerliga djur, som delvis liknar en fisk, lelvis en anka. Dock är naturen förunderigen död; i skogarna kan man vandra i timtal utan att se något annat djurlif än de ;usentals svärmande insekterna, På de öpprare betesmarkerna är det deremot något ifligare. Under sommaren flyga de stora orokiga fjärilarna i oräkneligt antal bland slommorna. Nu mot hösten börja de för vinna, och man får i stället fröjda sig åt le praktfulla fåglarna, hvilka visa sig i en nångfaldig rikedom af arter. Däggdjur äro rtterst sällsynta. Någon gång ser man ettl ungdjur hoppa mellan buskarna, och mot ftonen tillkännager stundom ett tjutande, stt den infödda hunden är i närheten. Jenna — dingo — var ursprungligen infö-Å lingarnas enda husdjur, men här nu fått ika för engelska hundar, som de allmänt yckats att förskaffa sig, och för hvilka de ysa en sådan tillgifvenhet, att de vårda lem bättre än sina egna barm., I sitt vilda illstånd är: dingo invånarnes farligaste fi nde och anställer svåra förödelser bland oskapshjordarna. Enligt uppgift lär han ara samma art som den europeiska vargen, ;vilken han fullkomligt liknar. På ridten inåt skogarna hör det till sällyntheten att träffa någon menniska. Stunom möter man en ryttare, som under förärligt hojtade och rop framdrifver en bokapsbjord, eller en ensam vandrare, som red ränseln på ryggen och käppen i hand egifver sig uppåt de s. k. guldfälten. En andring under söderns brännande sol är iödosam, men lycksökarens steg underättas helt säkert af hoppet om de stora ikedomar, som hägra för hans blick. Någon ång lyckas det, men vanligen arbeta de åratal utan ringaste framgång.