Aftonbladet – 29 oktober 1873, sida 2

den blitvit uttryckt genom de efter hand skeende valen. Nationalförsamlingen valdes den 8 Febr. 1871 under det vapenstillestånd man för tre veckor lyckats utverka med tyskarne. Dess uppgift var att utse en regelbunden styrelse i stället för den som ledde sitt ursprung från den 4 September 1870, och att ratificera det fredsfördrag, som den nya, styrelsen skulle afsluta med invasionsarmen. Man var så allmänt ense om, att församligen endast skulle vara provisorisk och icke utöfva någon konstituerande makt, att de valkomiter, som bildades i hvarje departement, efter öfverenskommelse sammansattes af män, som representerade alla politiska nyanser, och de kandidatlistor, som dessa komitter uppgjorde, omfattade till följd af denna grundsats personer som egde inflytande i sina departement såsom egendomsegare, fabrikanter och köpmän eller som gjort sig bemärkta som militärer, vetenskapsmän och litteratörer. Man fäste så litet afseende vid politik, att åtskilliga af dessa listor med afsigt omfattade personer af de mest skilda opinioner, och det bör anmärkas, att dessa listor kröntes med största framgång, enär många valmän samtidigt röstade på en klerikal, en protektionist, en frihandlare, en general och en litteratör. Röstningen skedde icke kretsvis som under kejsardömet, utan genom scrutin de listre — det vill säga hvarje valman röstade på så många kandidater som hans departement hade att utse deputerade, l: hvarvid minsta antalet var sex och det största — i Seinedepartementet — fyrtiotre.l:; Resultatet af dessa val var 750 namn, men många deputerade hade blifvit valda i flere departement (Thiers till exempel i 24), så ått det verkliga antalet deputerade blott utgjorde 672. Detta antal förminskades yttarligare genom kasserandet af 8 val, och, sedan freden blifvit voterad i Bordeaux, deri-1. nom att 22 medlemmar, till största delenl: radikaler, sådana som Rochefort, Millierel och Delescluze, hvilka pästodo att församlingen uppfyllt sitt värf, och att man äterl horde vädja till landet för att erhålla en kammare vald på grund af politiska åsigter, nedlade sina mandat, Thiers och samtlige de moderate republikanerne voro då alldeles emot denna åsigt. Församlingen förflyttade sig till följd deraf till Versailles och lagstiftade der under hela kommunupproret; ander tiden inträffade några dödsfall, hvarigenom antalet deputerade förminskades till 636. Partierna stodo då på följande sätt: 210 legitimister, 10 bonapartister, 60 orleanister, 226 republikaner af alla nyanser och 130 medlemmar af centern, hvilka kallade sig liberalt konservative och som antogos luta åt orleanismen, ehuru de systematiskt röstade med Thiers Sådan var ställningen tills valen af den 2 Juli 1871 verställdes. Då skulle 114 vakanta platser fyllas och komunens ogerningar voro vid denna tid i så friskt minne, att man trodde att en mäktig antirepublikansk majoritet skulle komma till stånd. Men Thiers hade redan framställt sin åsigt att en konservativ republik vore den mest önskvärda styrelseformen och till monarkisternes fasa utsågo valmännen 53 moderata republikaner och 35 radikaler — i allt 88 republikaner — mot 26 erkända konservativa, af hvilka blott en förklarade sig vara legitimist, under det de andra till största delen voro centermän af den orleanistiska typen. Den panic, som dessa val förorsakade i det monarkiska lägret, gjorde att 40 af de ursprungliga centermännen öppet uttalade sig för det konstitutionella koaungadömet, enär de, såsom de offentligt tillkännagåfvo, voro intagna af sorg öfver att landet skulle vara blindt nog att välja 25 radikaler under det Paris ruiner ännu röko. Inga nya val verkställdes förrän sex månader derefter, men den 19 Januari 1872, då 17 platser skulle fyllas, utsågo valmännen 12 republikaner at olika nyanser, 2 bonapartister och en liberalt konservativ centerman. Dessa val utmärktes genom den radikale Victor Hugos nederlag för den moderate republizanen Vantrain och stärkte Thiers parti på samma gång de stegrade monarkisternes häpnad, hvilka nu började organisera en agitation i provinserna genom pamfletter och gratistidningar. Menl detta uträttade icke mycket, ty de 14 vall som höllos i Februari, Juni och Oktober: 1872, visade att republikanismen ständigt vann terräög, emedan de hade till resaltat 10 republikaner mot en legitimist, två bonapartister och en orleanist. Nästa val höllos. den 27 April detta år och till dem hörde det ryktbara valet af Barodet i Paris. Åtta platser voro lediga, och sju republikaner, de flesta radikale, valdes mot en legitimist. Den 5 Maj höllos äter fem val, hvilka gåfvo till resultat fyra radikaler och en bonabartist; detta verkade likasom en trumpetstöt på monarkisterne, hvilka slöto sig tillsamman, störtade Thiers och tillsatte en antirepublikansk minister — med hvilket resultat ser man af. valen den 12 Oktober, hvilka ökade det republikanska partiet med fyra nya medlemmar. Nu äro tretton platser lediga, och ministårens motsträfvighet att utskrifva nya val visar föga tillförsigt till sannolikheten af rojalisternes seger. Men om vi blott se på de 151 val, som hållits sedan Februari 1871, utan att anticipera på de stundande valen, få vi följande statistik — 64 moderate republikaner, 52 radikale, tillsammans 116 republikanska val. Deremot ha blifvit valde 20 män, tillhörande den konservativa centern, 7 konstitutionelle monarkister, 5 bonapartister och 3 legitimister. Detta gifver, då man frånräknar bonapartisterne och räknar de 20 konservative till fasionisternas led, till resultat 116 republi-: kaner mot 32 rojalister. Silfvermedalj. K. M:t har tilldelat sjukförestånderskan vid allmänna garnispnssjukhuset Boman, hvilken allt sedan Februati månad 1859 intill den 1 innevarande Oktober tjonstgjort vid sjukhusets afdelning för invärtes sjuka, och under denna tid på ett i högsta grad hedrande och berömvärdt sätt fullgjort sina ansvarsfulla