Aftonbladet – 23 oktober 1873, sida 3

för fru Marta fick småningom nu ett helt annat utseende. Det eriarade henne icke längre om hennes lifs djupa sorg; det hade nu blifvit soneus förmodade arfgods och möjligen en anledning till hans hemkomst. Det var temligen sent en Septembereftermiddag då fru Martha Bteg ur resvagnen vid porten af Norlaws Vapen, der Cosmo och Marget stodo för att välkomna henne. Aftonens solsken föll med mildrad glans på den moisatta stranden af Tyne, der i den trädbevuxna sluttningen stugorna med sina tegeltak och högst upp den hvita prest gårdsbyggningen vänligt och hemtrefligt tycktes helsa henne välkommen, Fru Mar tha vände hastigt blicken från den välbe: kanta utsigten för att hvila sina trötta ögon vid den skuggade bygatan, der gafveln på värdshuset hindrade solstrålarne att tränga fram och der stalldrängen böll på att lyfta ned hennes kappsäck från vagnen, Hoz fattade hastigt Cosmos hand, men vågade knappt se på honom; det kändes så tungt att komma ensam tillbaka. Då hon steg ur. stod den puckelryggiga Jacob i dörren till smedjan; ban tog af sig sin röda mössa till tecken af sin aktning och bligade på fru Martha med sitt enda blinkande öga. Jacob. som var en moralfilosof, kände sjg i det hela rätt nöjd med familjens, på Norlaw beteende nader bekymrens dagar och det var deita som han på ofvan nämnda sätt ville gifva tillkänna, Fru Martha nickade hastigt åt Jacob, men kunde icke se-på ho nom. Det är ett utmärkande drag hos skotska qvinnor, att icke lägga sina känslo? i dagen och fru Marthe skulle tyckt det vara skam att stå och gråta midt i staden, såsom hon äfven nu, sedan hon varit i Edinburgb, Glasgow och Liverpool behagade kalla Kirkbride, Med en annan