Aftonbladet – 23 oktober 1873, sida 3

Under det hon mycket bestämdt yttrade detta, kommo de i sigte af sitt hem och det var dem icke möjligt att i denna stund, utan stark rörelse se åen gamla ruinen, genom hvars tomma fönstergluggar qväll: solen lyste, och den nyare, lägre bostaden somså lugnt och ljufligt låg inbäddad i rönskan— dessa stumma vitnen till alla leras bäde sorger och fröjder. Då fru Martha, nu endast åtföljd af Cosmos, gick in, blef hon meå ens alldeles tyst och tryckte hårdt handen mot hjertat. Det var en sorg. lig hemkomst. TJUGUSJUNDE KAPITLET. Jash, herr Cosmo är den enda som stannat hemma? sade den puckelryggiga Jacob, i det han tittade på ynglingen under sina buskiga ögonbryn och sköt upp sin röda lufva i pannan, Man kunde svårligen se en större kontrast än mellan den smärta, vackra, ljuslockiga gossen och den lilla, svarta demonen, hvilken vid det röda eldskenet i smed: jan betraktade honom med nyfikna, men ej ovänliga blickar. Jag skulle med glädje se om äfven jag snart kom bort2, svarade Cosmo med en halft barnslig blyghet, och får jag råda, 8. det inte dermed dröja länge. Godt; jag vill inte påstå annat, än att ni visar en ganska god anda, unge herre — ganska god, i betraktande af den uppfostran ni fått, som har varit alltför veklig för om gosse, sade Jacob. Jag för min del har rivga tankar om sådana der -mammas gossars. Vi äro det väl alla, mer eller mindre; men ju minäre desto bättre. Jag kände fö till tor och allt det der gilret, då jag sjelf var ung, skall jag sägå. Man påstår, sade Cosmo, som jemte sin