Aftonbladet – 22 oktober 1873, sida 3

Mrs Oliphant. Dö upprepade samma mening några gån ger allesammans under färden och detta var nästan allt hvad som sades, tills de kommo fram till skeppet. Något senare gled samma lilla båt tillbaka öfver samma lugna, glittrande sjö. I aktern af bäten satt Patrick, ömvom blek och ömsom röd; i fören satt fru Martha ensam med den avarta slöjan nedfälld, händerna härdt sammarknäppta i sitt knä och ansigtet vändt emot emigrantskeppet. Då Flora började röra sig, uppgaf den orörliga gestalten ewt dämpadt, klagande rop och så var Huntley borta. Han stod vid relingen och såg forskande efter den lilla båten — blott en nästan omärklig puvkt på vattnet. Tydligare än blickar någonsin förmått skåda, såg han i denna stund sin mor, sina bröder, sin döde far — kanske äfven någon annan — med ett stygn i hjertat, ej mindre smärtsamt för honom, än för enkan som icke längre kunde se sin son. Hans bjerta slog härdt, dä han tänkte på sin resa bort, på hennes ensamma resa hem; i gin fantasi genomlefde Huntley i denna stund, den tid som flytt, den stund som var, den dag han gick till mötes — af skedet, vid hvars minne hans hjerta skälfde af emärta — äterkomstien hem, hvilken nu syntes honom helt nära och säker — de okända åren i det fjerran landet som nu ilade förbi i hans inbillning, lätt och fort som en dröm, ) 8 A RB Mr 218—225, 227—281, 288—287, 239—244,