Aftonbladet – 22 oktober 1873, sida 3

Kanske är jag förmäten, sade Patrick; jag vill inte säga att ingen fara är, men, min mor, den ena mannen kan ju vara olik den andra, — framtiden och ert eget omdöme skola visa hvad som för mig är den farligaste frestelsen. Kom nu med mig, om ni har hvilat er nog; den friska luften skall göra er mera godt, än att sitta här instängd. Fru Martha kände sig lugnad. Hon följde sonen utistaden, men folkbvimlet och trängseln på gatorna besvärade henne och hon erfor dessutom Jandtbons vanliga förvåning öfver att möta sä många menniskor och ej känna en enda, Emellertid låg det en viss hugnad uti att vid Patricks arm, hvilken nu, sedan Huntley var borta. syntes stöda henne med mera kraft och ömhet än förut, — vandra omkriog i den sköna sommarq vällen. Månern höjde sig i den ljasa, klara luften högt öfver rökmolnet, som hvilade öfver staden; den sken på floden som här icke hvimlade af de skepp och ångbåtar, hvilka annorstädes besörja trafiken på Clyde, den lyste på en mängd, endast halft märkbara gestalter, som promenerade i parken på den motsatta stranden, och äfven här förde qvällens lugn modrens tankar till honom som var rest. Hon strök sig med handen öfver ögonen för att kunna se klarare. Patrick, jag tycker mig se Huntley ute på hafvet betrakta samma himmel som vi, sade hon med vek röst, huru ofta skall jag ej se upp på denna himmel när jag kommer hem till Norlaw, der Cosmo och jag bli en: samma numera! — ännu en dag och jag mister äfven digl (Forts,