Aftonbladet – 22 oktober 1873, sida 3

Ångslups-Kallarne. I I Dagens Nyheter för i dag läses föl jande notis: I måndags förmiddag var e olycka nära att inträffa ombord på ångslo pen Femman, tillhörande nya ångslupsbolaget som bssörjer trafiken mellan Rödbotorget oc Riddarhusgränd samt mellan Ragvaldsbro oc! Köttorget, derigenom att den till maskinen skötsel antagne gossen, som upptäckt att pan nan ej. matades, i sitt oförstånd skrufvad Joss locket på ventilhuset invid pannan Locket : kastades af det utrusande vattne öfverbord; gossen skrek; kaptenen fick sig en het dusch och ångslupen bogserades, så som till tjenstgöring oduglig, åtminstone föl dagen, till Strömsborg, der han ännu i gå! qvarlåg, i förväntan på ett nytt ventillock Hade passagerare funnits ombord vid till fället, skulle troligen en och annan blifvit mer eiler mindre skållad.Långt ifrån att öfverraskas genom dy lika olyckstillbud, hafva vi länge förvånat 088 öfver att sådana ej oftare ega rum Ordzning och disciplin tyckas nemligen på dessa till allmänhetens beqvämlighet inrät tade fortskaffningsmedel vara helt och hället okända begrepp, och den nya samhälls: klass, som under namn af Kallar på ång. sluparne under senare ären bildat sig, synes vara mera till våda och obehag för allmänheten, än till dess tjenst. En dylik Kalle är en halfvuxen pojke, med högst obesvärade fasoner, flottig och sotig, som har till sin egentliga uppgift att bära afoch göra fast samt dessutom gemenligen att sköta biljettförsäljningen ombord. Gör han detta påpassligt och ordentligt, kan han naturligtvis i sin mån vara en ganska nyttig samhällsmedlem, men är han, såeom ofta händer, sömnig, vårdslös och okynnig, så har han i sin makt att ställa till mycket obehag, krångel och :till och med olyckor. På sista tiden har ock, af sparsamhet eller någon-annan grund, en sådan der Kalle också på största delen ångslupar blifvit använd att sköta maskinen, om lagarne för hvilken ham af lätt ingeedda skäl varit fullkomligt okunnig. Redan deri kan ligga fara nog, hvilken i betydlig grad ökas, då han, i stället för att se efter den samma, lemnar sin plats för att sällskapa med den andre Kalle. Umgänget dem emellan är dock icke det finaste, ty dess form är merändels glåpord och skuffningar, hvarvid passagerarnes öron och kläder äro i lika fara att blifva smutsade. Göres nägon anmärkning, får man ett mustigt ord till svar, och vänder man sig till befälhafvaren, förklarar han sig icke kunna hjelpa saken. Emellertid försummar den ene Kalle att sälja biljetter, hvarigenom trassel och dröjsmäl förorsakas, och den åndre stoppar ej i rätt tid maskinen, hvadan ångslupen mot landningsbryggan tager en törn, högst obebaglig äfven för icke nervösa passagerare, Att några större olyckshändelser sällan inträffa, derför har man snarare att tacka en blid försyn, än den omtänksambhet, som uppenbarar sig i anordningarna på dessa af allmänheten så lifligt trafikerade ångslupar. Det torde ej vara en för stor fordran på direktionerna för dessa ångslupsbolag att de lillse det den trafikerande allmänheten blir väl bemött, att snygghet och någon slags lisciplin iakttages ombord, och att framförallt säkerhet gifves mot olyckor, alstrade Mt slarf och vårdslöshet; i stället för att le, säsom oftast är fallet, ej anse sig hafva några andra förbindelser till densamma än att taga hennes penningar, fullt förlitande sigpå nödvändigheten för henne att bevagna sig af de tillhandahållna trafikmeden, huru dessa än må vara beskaffade. Vinstbegäret är en berättigad och nödvänlig faktor i alla affärer, men det får icke pela första rollen, och är det så, som ri ätminstone med afseende å ett bolag hört ägas, att det genom för knappa arvoden sör det omöjligt för sig att få eller behålla blitligt folk, har man rätt att fordra änring i ett dylikt förhållande. Snygghet,l rdning, disciplin och framförallt säkerhet ro allt för billiga anspråk å allmänhetens ida, att några bolag af likgiltighet eller ör vinnings skull skulle ha rätt att förbise em,