Aftonbladet – 21 oktober 1873, sida 3

nedslagna sofva tungt och läsge. Under tiden tog fru Martug sin hatt och gick ensam ut för att cillse om hon ej skulle kunna skaffa något Änt och godt till deras frukost; vid hemkomsten ordnade hon sjelf bordet, var fullkomligt lngn och fullgjorde alla dessa hemmets omsorger med ett stilla leende vida mera rörande än något utbrott af.en häftig sorg. dgr Den svåra stunden var inne och fru Martha var icke den som öfverlät sig kt. en efögtlös klagan och derigenom Biok. mist.s: om de sista timmarnas lugna sammanvard. Det var tids nog ätt gråta sedan Hun uey hade rest. Timmarna gingo sir al gätta gång och slutligen var det tid pP.att embarkera. De följdes. ät ned till hamnen, togo en båt och läto ro sig ut tar skeppet, som låg på ström. men, D2.get var herrlig, varm och solig; fall af sällhet och ljus.:. Aldrig hade den motsatta stranden af floden synts så friskt grön, aldrig byarda så klart framträdande mellan de bortom dem liggande sädesfälten och stränderna; Till och med vågen, genom hvilken båten sköt fart, tycktes skälfva af för. tjusning under solsträlurne, den lägsta sjönan, hvars lif var ständigt hårdt arbete, föreföll liksom hade hans tillvaro blott varit en sorglös lek, Menniskorna nere vid kajen logo då de skågo det lilla resgällskapet i båten, som så lätt gled fram på den solbelysta floden, liksom hade det endast varit fråga öm en lustfärd. Instinktlikt redfällde fru Martha sin täta, svarta slöja, oroderad med stora, onaturliga blommor, som stadkommo lika många svarta fläckar i olljuset. . I. skydd häraf sade hon till Tuntley: Hvilken fade det är att din resa be;synner en så vacker dag l (Forts)