strängt sedligt, skotskt hem -—men -nyheten lockade dem vidare, på samma gång som den väckte deras afsky. Sålunda vandrade de omkring, nygiriga, förvånade, bestörta, tills de befanno sig bland stora, mörka sträckor af varumagasiner, från hvilka det icke var någon lätt sak att hitta vägen tillbaka. Då de äntligen hunno värdshuset, hade det blifvit sent, ehuru oväsendet var oförmin. skadt, och fru Marthas lynne hade sannin gen att säga, icke förbättrats af att hon så länge sntit allena. Hon hade försökt att se ut igenom fönstret; på motsatta sidan fanns ingenting annat än en hög mur och nedanför på gatan såg hon uppträden, för hvilka hon med fasa vände sig bort. Det är för mig en gåta hvad nöje äfven tanklösa ynglingar kunna finna af att ströfva omkring på sådana platser, sade hon. England! fy! — jag trodde sjelf det skulle vara något att se, detta land som menniskorna göra så mycket väsen af; men värrehar jag aldrig sett, så mycket kan jag säga. Och språket sedan! Det skär som hvassa knit. var i mina öron, då jag hör folket tala. Men Liverpool är icke England, inföll Huntley. Och kanske är detta icke ens Liverpool. tillade Patrick som kom sanningen ännu li: tet närmare. Ack, tyst, kära barn, sade fru Martha ganska bestämdt, hvad kunna ni veta — unga gossar som icke ha mera insigt i lif vet än ofödda barn? Hur skulle sådana son ni begripa detta? Ser jag icke synden här utanför med måladt ahsigte? Hör jag icke I fioler, skratt och sång? Är det icke ljus tillräckligt för att uppbränna hela staden Barn, barn, om ni någonsin kommer åt så Idan orenlighet blott med spötsen af ert min sta finger, skall den mor som födt er til