medan kon forskande säg efter fartyget. Allt var så skönt denna stund; dagens ljus försmälte i en ljuf skymning; biralen var klar och kyrktorn, hus och höga byggnad framstodo mörka och tydliga emot den färglösa skyn; vattnet krusades i små vågor, allt stillnade af i qvällens ro och just nu skred det stora skeppet tyst bort med. sin mängd af resenärer; seglen började hissas, farten ökades allt efter som det nalkades öppna sjön, Gud allsmäktig vare med dem! sade fra Martha med en suck ur djupet af sitt hjerta. Huntley, käre son, mången mor ser kanske den resa bort som äro hennes hjerta närmast! N f-Landstigningen, då ångbåten slutligen låg vid skeppsbron, trängseln af bärare och dag drifvare, gom rusade till på kajen; skymningen, som gjorde det dubbelt nödvändigt att ba ett uppmärksamt öga på alla saker och tåde modrens och sönernas ovana vid denns skrikande, knuffande, råa folkhop, som om gaf dem med anbud om att hjelpa, allt detts tjorde ankomsten föga angenäm, Fru Marth: visste knappt sjelf huru hon lyckligt oci väl kom undan den skara trasiga karlar hvilka rusade fram till passagerarnes saker hon kunde icke annat än anse dem som röf vare ellef utsluppna dårhushjon och känd sig i sin bestörtning och harm starkt ma nad att göra motstånd. Det var icke för! än hon helbregda fann sig sittande i ett lite -Isnyggt rum på ett mindre hotelli närheten a hamnen och såg alla deras saker fulltalig omkring sig, som vreden åter lade sig ihen neg upprörda sinne. Efter en liten hvll och sedan de ätit, begäfvo sig Huntley oc v Patrick ut i staden för att med tillätlig n I fikenhet se sig omkring i denna den först engelska stad der de varit. Fru Marth