Aftonbladet – 18 oktober 1873, sida 3

med sin andra hand på Huntley som lång: samt oeh tankfullt gick förbi slottsmurarna, Cosmo lutaåe sig ut genom fönstret; också hans kind fick ea finrodnad, lik en återglans af hennes, men han såg på den tafla, som låg utbredd framför honom, mad andra ögon än modren. För gossens poetiska uppfattning försvann snart broderns gestalt och han såg den gamla slottsruinen med dess tomma fönatergluggar, genom hvilka en gång i flydda dagar solen hade lyst och sommarvinden smugit sig in, till fordna generatioBer af samma nemn som de, Dessa tankar geerkallade för hans minne den romantiska händelse som under sista tidan i en så hög gråd hade upptagit hans själ; med gjn äl ders oaktsamhet glömde Cosmo att dexuna roman ingalundåg var behaglig att påminnas om för moder, och att, om äfven så hade varit, hon icke kade lynre, att med lugn tåla. påminnas om obeköriga förhål landen, då alla hennes tankar voro upptagna af hennes egen familjs angelägenheter, Moder, Huntiey har rätt, utbrast Cosmo; Melmar kan inte bli hans, om hon lefver — det skulle inte. anstå honom att söka erhålla det, innan bar har sökt henne; och som Huntley inte kam söka henne, gå vill jag göra det för hennes och för min färg skull, em också mitt halfva lif skulle ktgå dertill!s Ännu en gång vexlade uttrycket i frn Marthas ansigte; hennes ögaa blixtrade af häftig otålighet, tårarna torkade bort som genom förtrollning och med samma hand som nyss hållit Cosmo qvar, sköt honom ifrån sig. Gå bort till dina lekar, barn, och plåga mig inte! utbrast hon med ett förakt, lika starkt som det var orättvist; hvad tänkte jag väl på, som kunde öppna mitt hjerta