DANMARK. Finanslagens första behandling afslöts icke heller i torsdags; 11 talare uppträdde nämnda dag. och dä plenum afslöts kl. 5 på e, m., hade 10 talare låtit anteetmr sig till fredagens plenum. Diskussionen var på torsdagen betydligt mattare än de föregkende dagarne, och då till stor del samma argnmenter, som man fått höra de föregående dagarne, upprepades, torde det vara tillräckligt att här endast i korthet antyda diskussionens gång. Den förste talaren var Dinesen, som uppträdde mot afslag ä finanslagen. Chr. Petersen och Th. Nielsen kommo änyo fram med påståendet, att frågan var en fråga om de menskliga rättigheterna, hvilka icke erkändes af ministeren. Oktavius Hansen ironiserade öfver denna uppfattning och förklaI(rade, att han hittills hade trott, att de menskliga rättigheterna länge varit erkända, i Danmark specielt genom grundlagen, men dä Chr. Petersen räknade kommunal sjelf. styrelse till dessa rättigheter, var det icke underligt, att han klagade öfver att de ej voro erkända. Tal. var icke enig med re: geringen, men trodde. att man borde befinna sig i ett nödvärnstillstånd för att ega rät tighet att afslå finanslagen. Den förnämste tal. i detta plenum var Rimestad, som nu fick ordet. I ettutförligt och förträffligt anförande kritiserade han åtskilliga af vensterns talare i föregående ple num fällda yttranden om provisoriska finanslagar och anmärkte, att om en sådan vore omöjlig, kunde all regering bli omöjlig med nuvarande statsförfattning. Han förfäktade landstingets rättighet att äfven på sin sida afslå finanslagen, om man tvunge Danmarks utveckling in på banan att begagna detta medel mot ministrar, som man ville störta. Han visade den fullkomliga obållbarheten i flere af de mest gängse påståendena. bland annat att man icke fäst allt möjligt afseende vid folktinget och framhöll starkt, att striden för ögonblicket var om en republikaniserad enkammarförfattniug eller det grund lagsenliga konungadömet. Alberti och G. Petersen uppträdde på de förenades sida, hvaremot N. Hansen talade mot finanslagens förkastande. Härefter lemnades ordet åt inrikesministern, som väl icke gjorde någon skarp attack, men likväl kom fram med åtskilliga sanningar, som icke voro särdeles behagliga att höra för venstern ur denne ministers mun. J. A. Han sen angrep inrikesministern och beskylde honom för brist på tillmötesgående, hvilket gaf kultusministern. anledning till ett lifligt och allvarsamt motangrepp, hvari han vi sade, huru otillbörligt det var att klaga öfver brist på tillmötesgående från hans sida i fråga om de presterliga lagarne, särskildt den presterliga aflöningslagen, der det tvärtom var vensterns opålitliga beteende som var skulden till, att man icke ernått något resultat.