Mitt barn! hviskade hon, gedan hom borttorkat tårarna och sjönk ned på em stol, nu helt stilla och undfallande, medan Huntley sakta och innerligt talade med henne, Melmar är ingenting för mig, sade ban med halft hviskande, bestämd röst, den Cosmo icke kunde höra men i hvilken modern igenkände ett sinne, lika fast som hennes eget; åtminstone ingenting, utom em möjlighet att vinna rikedom och inflytande3; — den möjligheten kan gerna dröja, då deremot Norlaw för mig är allt — hem, fas milj, förfäder, med ett ord: allt som gör mig stolt öfver det namn jag bär. Norlaw och Livingstone få aldrig skiljas ät, så länge det är oss möjligt att hindra sådant och — för Cosmos skull, min mor!s Huntley, må Gud förlåta mig om jag fäster större vigt vid honom, än jag bör! sade fru Martha under tårar. Jag säger det ingalunda för att sätta dig tillbaka, käre son; men se på gossen! är han inte en lefvande afbild af honom som gått ifrån oss? Icke den minsta skymt af missnöje eller afund syntes på Huntleys ansigte; tvärtom, han stod och såg på sin unga bror med en ömhet, nästan lika stor som modrens, men det var icke endast ömt intresse hans blick uttryckte, det var äfven manlig stolthet och kraft. Han var äldste brodern, hufvudet för familjen och den strängaste sedelära skulle ej kunnat ogilla den ädla stolthet som brann i Huntleys bröst, då han nu för första gången hade fattat en husbondes afgörande beslut, Och detta beslut gällde att utbyta rikedom emot arbete — att på eget ansvar uppfylla en mans pligter och genom omtanke för mor och bröder, rädda dem från fetiigdomens betryck.