om Törsynen så bestämde och deras hjertan förblefve de samma som förr? Hvad gör det om fyra väggar stå här eller der? — till dess ni få en egen härd, skall alltid en plats finnas åt er vid min. Är då jag en gammal, orkeslös qvinna, som genom min sons arbete skall vinna mitt dagliga bröd? — skall han uppoffra trefnad, rikedom och förhoppningar för min skull? Gud förlåte dig, min son! Jag, som för er skull skulle vilja skära säden, gå vall med korna, eller göra hvad som helst i verlden med gladt mod, om så behöfdes! Ja, min mor, utropade Cosmo och steg häftigt upp från bordet der han, som vanligt sutit lutad öfver en bok, skenbart främmande för hela samtalet. Ja, moder, det veta vi nog, att du skulle kunna släpa dig till döds för vår skull, emedan det är så din natur; men du är för stolt att medgifva, att allt hvad du vill göra för dina söner, det ha också de rättighet att göra för dig. Gossens bleka ansigte lyste af hänförelse och hans ögon blixtrade. Hans långa, gäng: liga gestalt, de långa armarna, som stucko fram ur den urväxta jackan, hans magra, fina händer, det ljusa, långa håret — med ett ord: Cosmos veka, ungdomliga figur, så olik hans båda bröders kraftfulla gestalter, och den inspiration, som talade i hela hens väsende, gjorde ett gripande intryck på de båda som hittills ensamma hade fört samtalet. En förunderlig och hastig förändring försiggick hos fru Martha; den flammande blicken försmälte i ett uttryck af kärlek och sorgsenhet och hon grät sakta. Hon kunde icke stå fast vid sin första känsla; hon mäktade icke emotstå yngste sonens ord — hans, som ännu var bara barnet och så lik sin far,