relse, när man trodde, att en upplösning af folkthinget skulle lösa stridsfrågan. Denna gällde folkthingets herravälde i regeringen, och antingen valmännen höllo med den nuvarande majoriteten eller icke, skulle frågan lika fullt stå qvar, ty det var en strid mellan statsmakterna, och den kunde icke lösas genom att tillfråga en enda statsmakts mandatarier. Om den nuvarande majoriteten förvandlades till en minoritet, skulle denna ju helt visst fortfara att arbeta för den parlamentariska tanken, men blefve den åter majoritet, tror man väl då, att de båda andra statsmakterna, konungen och lanåsthinget, skulle gifva efter? Förkastade man först här finanslagen, hade man ju visat landsthinget vägen, och då kunde man vänta, när det blef en folkthingsregering, att landsthinget förkastade finanslagen med förklaring, att denna regeriog ju kunde rådfråga landstbingsvalmännen. (En röst: Det är icke folket). Visserligen, men folkthingsvalmännen äro icke heller folket, utan blott en del deraf; ty folket består af alla dem, som enligt vår författning ha andel i landets styrelse. I det hela skrufvade man här upp folkthinget och dess valmän till en märklig höjd, och i går gick Nielsen till och med gä längt, att han framställde striden derom, huruvida ministeren 2kulle afgå, såsom eh strid om de menskliga rättigheterna, ja Berg hade till och med på ett offentligt möte jemfördt konungens ställning med en förvaltares eller skrifvares. Var det någon, sem gjorde attentat mot konungens grundlagsenliga rättigheter, så var det sannerligen de, gom kommo fram med sädana yttranden. Saken var den, att folkthingets majoritet förbisåg den jemnvigt, som gfundlagen hade skapat för de särskilda konstitutionella faktorerna, under det att ömsesidigt tillmötesgående var nödvändigt för att det konstitw tionslla maskineriet skulle kunna hållas i gång. Majoriteten ville pina fram allt detta, heladenöfverordnade ställningen hos folkthinget, ur en enda grundlagsparagraf, och finge det ej sin vilja fram, var det nära deran att betrakta folkethinget såsom nedsjunket till en blott och bart rädgifvande församling. Och likväl, om man kastade en blick på alla de många reformer, som under Dan marks fria författning blifvit ,erkställda. v huru stort inflytande maste det icke då OdE van, att I sikethinget under nuvarande . ..uen hade haft på alla dessa reforer; ja ännu på de senaste åren hade I thinget enligt majoritetens eget påstående störtat ministåren Friis, likasom det genom sina omröstningar hade störtat finansministern Fenger och den senaste marinministern, Det hade yttrats, att om blott de nuvarande ministrarne afginge, kunde alltsammans bli godt och väl, men sedan folkethingsadressen af den 31 Mars hade sett dagen, hade det blifvit ön strid icke om personerna, utan mellan statsmakterna, och ministeren kunde då icke gifva vika, om den ville värna konungamaktens ställning och betrygga landets välgång. Folkethingets majoritet pästod, att de gjorde författningen och landet stor skada, och om regeringen skulle rätta sig efter den omvexlande majoriteten i detta thing, kunde ingen lugna utveckling försiggå. Ingenstädes hade man heller sett en konstitutionel församling till och med under ett parlamentariskt system förkasta den för statshushållningen nödvän diga lagen, och man mäste komma i håg, att den parlamentariska regeringsformen icke var en växt, som sköt upp på en enda natt, utan ett träd som behötde läng tid förl: att slå rot, men som då också, när det hade : slagit rötter, hade en krona, som öfver-! skyggade mer än en särskild del af folket. Bojsen förklarade, att de skräckbilder, som uppställdes för dem, som ville afslål: fivanslagen, icke hade något att betyda här, då man från båda sidor säkert kunde lita. på, att man under den förestående striden endast skulle begagna lagliga vapen. Ef ter hvad som i dag andragits till försvar eller ursäkt för en provisorisk finanslag, mäste han protestera mot dessa yttranden. Den lag, som utgafs år 1853, var icke nå : gon provisorisk finanslag, utan förlängning. af en provisorisk anslagslag. Mellan dessa båda lagar var betydlig åtskilnad. Tal. vände sig derefter mot justitieministerns yttranden i föregående plenum, hvilka han: betraktade såsom så till sägandes ministö rens valprogram. Ville man hålla sig till författningens anda, måste det sägas, att tyngpunkten borde ligga hos det allmänna väljande folket, och det var blott detta som . folkethingets majoritet ville förfäkta. Ministerens yttrande .mot Bergs utlåtelse om: konungens neutrala ställning hade i högl grad förundrat, ja, bedröfvat honom, ty med ordet neutral menade Berg och de med honom lika tänkande blott, att konungen. stod öfver och utanför partierna. Hvad angick majoritetens vägran att låta finanslagen genomgå behandlivg, måste han fråga, hvarför man, såsom några hade menat, skulle vänta i flere månader för att förkasta lagen på ett senare stadium, då ställningen dock var sådan, att man icke kunde l:! antaga finanslagen? Nej. både regeringen, ; chinget och folket skulle vara bäst betje: nade med det öppna förfarandet att senast lörkasta finanslagen, sedan ministeren ickel: rade velat följa den af de 53 gifna anvisningen att derförinnan upplösa thinget. Några flere talare uppträdde härefter, nen för deras anföranden tillåter oss icke iden att redogöra. De voro V. Holm, kulusministern, hvars i mycket försonlig ton vällna anförande vida mer var ett försvar ör ministeren, än ett anfall mot venstern,: Sören Kjer, Frederiksen och Berg. Närlt plenum afslöts, hade ytterligare 14 talarel anmält sig. ; mem 1