Ni är alldeles inte ruinerad, mr Livingstone; ni har tillräckligt att begynna med och jag är mycket böjd för att ändra mitt råd; vore jag på er plats, så dröjde jag inte, utan började process. Jag skulle vilja våga tio mot ett på att ni vinner. Men detta står i fullkomlig strid mot er fa öfvertygelse, inföll Huntley öfverraskad, Inte öfvertygelse, säg i stället råd, svarade Cassilis som nu blifvit litet ifrig. Ursägta min upprigtighet, Livingstone, men jag trodde verkligen att ni för edra dagiiga utgifter behöfde hyart öre som ni kunde skrapa ihop; jag trodde er far hade illa skadat edra förhoppniogar om Melmar, derigenom att ban ej tagit några steg för att erhålla godset och att motparten kunde anse sig berättigad att påstå testamentet vara olagligt. Nu ser jag deremot vägen ganska klar för mig om ni blott vill låta mig gå på. Juristens förklaring förtog nästan Huntley förmågan att andas. Blodet rusade upp till hans kinder och med sinnesrörelse tänkte han ånyo på skilnaden mellan att vara egare till Melmar och att i ett fjerran lands ödemarker genom härdt arbete förvärfva en oberoende ställning. Han lyssnade blott med half uppmärksamhet på Cassilis berättelse hurn mr Huntley hade tvungits återlemna reverserna. Hela den summa som de representerade, var visserligen icke betydlig, men den utgjorde dock skilnaden mellan absolut brist och den bergning som var nog för en familjs måttliga anspråk och litet derutöfver. Väl funnos ännu svåra inteckningar i Norlaws gård, men då Huntley nu höll sin fars öfverkorsade skuldebref i sin hand, visste han att icke längre en exekutiv iorskljolng af allt lösörebo var af nöen, hörde juristen talå om Melmars