DANMARK. Debatten om finanslagens förkastand fortsattes i onsdags i folkethinget. Der öppnades af J. Ree, som icke kunde gå ir på Bergs påstående, att de 53 medlemmarns hade upppträdt på ett moderat sätt. Ick heller kunde han vara öfverens med Berg om den neutrala ställning, han ville anvis: ät konungen, hvilken då icke skulle kunn: sägas vara en fri konung. Etter att h: förfäktat landethingets makt äfven beträf fande financiella lagar, gjorde han gällande att det parlamentariska systemet icke had något stöd i grundlagen. Man hade åbero pat Englands exempel, men för atticke tal: om, huru olika förhållandena der i det hel: voro med de danska, ville han blott fäst: uppmärksamheten derpå, att öfverhuset icke kunde jemföras med det danska landsthin get, då icke en enda af folket vald medlen satt i öfverhuset. Tal. genmälde dereftei flere spridda anmärkningar från de föregå ende dagarne. Bille avmärkte, att J. A. Hansen väl fö regående dag yttrat, att de 53 medlemmarns icke voro bundne att förkasta finanslagen och att man ju ofta hade sett, att upphofs männen till förslag öfvergifvit dessa, men : måndags förklarade Bojsen såsom talmar för de 53, att det blott var beträffande be bandlingssättet, som de icke voro bupdne och dessutom var det ju här icke någo förslag som förelåg, utan ett bestämdt till kännagifvande af 53 medlemmar, huru de skulle rösta öfver finanslagen. Förvånande var den djerfhet, hvarmed man från flertaets sida uuder diskussionen vände upp och ned på förhåilandena; man hade till och ned gått så långt, att man ville lägga an svaret för finanslagensförkastande på mi toriteten, och att man påstod, att det var lenna som argrep koruvgens grundlagsenliga ställning. Om ministeren, genast selan de 53:s förslag till beslut var inlemradt, hade upplöst thinget, kunde man också ia varit viss på, att på valtribunerna förök skulle ha gjorts att komma ifrån anvaret genom att påstå, att man i sjelfva verket icke hade förkastat finanslagen. Det ar derför lyckligt, att ministören tvang le 53 att taga steget fullt ut. N. Anders: on hade föregående dagen vidrört frågan m provisoriska finanslagar berättigande, nen hade blifvit afspisad af J. A. Hansen ned anmärkningen, att det icke lönade möan att diskutera eventualiteter, hvilka först unde förestå om ett halft är. Det kunde ock vara ganska godt att taga denna fråga skärskäådande redan nu, på det att man cke skulle komma att leka blindbock. Han ille påminna om, att är 1853 en proviorisk finanslag utfärdades, och att trots lla kraftord, som riktats mot detta steg, utto bäde: J.A, Hansen, Tscherning, Win her och många flera, hvilka ännu ha säte riksdagen, stilla, och nägon arklagelse mot ninisteren hördes icke af. Han ville äfven åminna om, att Monrad i folkthinget hade ttrat sig för giltigheten af en sådan lag. Jidare måste han anmärka, att man genom rundlagsrevisionen år 1866 icke tagit något teg att förändra grundlagsstadgandena för tt förklara en provisorisk finvanslag otillåtig. Det förundrade honom, att ordföranden föreghende plenum ville förhindra hänvisingar till hvad som yttrats på ett effent igt möte utanför riksdagen, och han hade erigenom blifvis afskuren ifrån att få för laring af Berg om åtskilliga yttranden, som enne skulle ba fällt, såsom att folkthinget cke kostade mer än 6 prester, och att de oktrinära trodde att bonderna äto blår. Tal. nmärkte vidare, att det var en stor villfa