Aftonbladet – 16 oktober 1873, sida 2

Öktober 1578 beltgrad al spanlorerna. Staden uthärdade denna belägring med beundransvärdt bjeltemod. Qvinnorna, lifvade af fru Kennavas utomordentliga mod och oförskräck ta sinne, tjenstgjorde såsom soldater, och deltogo vid utfallen, som gjordes mot fienden. Men slutligen hotade hungren attåstadkomma hvad fienden föfängt sökt utföra med svärdet. De belägrade egde icke längre något bröd, utan måste lefva blott af rötter och örter, samt häst, hundoch kattkött; men då de icke ens längre kunde ekaffa sig dettå, togo de hu: darne efter den slagtade boskapen och beredde sig af dem födoämnen. Slutligen då äfven denna eländiga föda var nästan slut, fingo de belägrade, genom brefdufvor, underrättelse om, att bolländska regeringen, misströstande om att kunna befria dem på något annat sätt, än medelst dynernas genombrytning, för att sätta landet under vatten, och sålunda tvinga åe belägrande att draga sig tillbaka, beslutit sig för detta förtviflade steg, och lofvade skicka proviant med bätar, så fort öfversvämningen skett. Dynerna blefvo genombrutna, hafsvattnet rusade in, men till de belägrades obeskrifliga förtviflan eteg det blott några fot, hvarigenom det väl besvärade, men icke bortdref opden, Allt hopp var nu slut. Stadens hung. rande invånare kunde från vallarne ge far kosterna, som voro bestämda till deras und sättning; men de sågo också, att det var omöjligt för dem att komma fram, och belägringen: forteattes kraftigare, än pågon sin. Ännn uthärdade de belägrade i tre veckor, Slutligen, dukande under för förtviflan, rusade :de i massa upp till guvernaö-: ren och anropade honom, att icke längre fortsätta ett hopplöst och onyttigt försvar, utan kapitulera och derigenom åtminstone befria dem från hungeradödens fasor. Men guvernören nekade bestämdt att villfara deras önskan, :Jag har svurit, svarade han, att försvara staden mot spaniorerna med mitt lif, och jag vill hälla min ed. Mat eger jag icke och kan ej heller gifva er någon, men om min död kan vara till någon nytta, tag mitt lil, jag skall,dö nöjd, om offret deraf kan bidraga att förlänga försvaret. Invånarne sågo på hvarandra i tyst undran, och gingo sin väg, en och en i sender, för att i stilla hopplöshet underkasta sig hungerns fasor hellre, än att icke efter följa guvernörens ädla exempel. Dagjem: niogen kom; — detta är en tid, då hvarje holländare, som bor i närheten af dynerna, darrar för sitt lif och sin egendom. Stormen rasade med ovanlig våldsambet; dynerna, hvilka förut hade motstått hafvets pätryckning, gåfvo nu vika; det höga hafs vattnet rusade in utan hinder och öfversvämmade spaniorernas befästniogsverk och batterier och uppslukade alla, som ej voro yckliga nog att kunna rädda sig genom en tidig och hastig flykt. Emellertid seglade undsättningeflottiljen trinmferande fram till Leyden öfver samma vatten, som för fienden medförde död och förstörelse. De belägrade blefvo hjelpta och de belägrande måste upphäfva belägringen. Hade det dröjt ännu två dagar till, innan de belägrade kunnat fånågon proviant, skulle deras 5terstående förrid af den dåliga föda, de hade, varit alldeles slut, och hela garnisonen hade måst dö af hunger. ft För att belöna invånarne för Leydens tappra försvar, erbjöd prinsen af Oranien dem att få välja, antivogen de önskade bli T befriade från ålla skatter, under en längre Ttid, eller få ett universitet. Och till deras odödliga ära valde de det senare och univer sitetet stiftades. Leyden fick aldrig skäl att ångra sitt val Dess universitet har blifvit en källa till uppkomst och heder för staden, liksom det varit till gagn för hela folket. Om Stock: holm för närvarande skulle få önska sig någon dyrbar förmån, så vore det ingen, som det förr borde välja än ett universitet. eller om -man så hellre vill kalla det, en akademisk högskola. ——