Aftonbladet – 15 oktober 1873, sida 3

SYRE Tidningsöfversigt. Alt sedan rättskrifningsfrågan i en följd artiklar afhandlades i denna tidning, har detta ämne varit föremål för en liflig diskussion i flere af den svenska tidningspressens organer. Vi kunna icke annat än glädja oss öfver, att den fosterländska frå. gan om vår skrifts förbättring härigenom åter kommit på dagordningen, om vi också på det högsta måste ogilla det sätt, hvarpå några reformens motståndare nu åter funnit tillständigt att uppträda. Det hade varit fägnesamt att nägon enda gång finna anmärkningar i sak gjorda, som förtjent att bemötas; men de personer, som nu i ganska vidlyftiga utlåtanden tagit till orda emot reformen, hafva blott sökt att genom vrängda tramställningar och osannfärdiga beskyllningar göra de nu föreslagna förändringarna förhatliga i allmänhetens ögon. Spalt efter spalt har härmed fylts, men något försök till motbevisning i sak har lika litet gjorts denna gång, som vid alla andra tillfällen, då reformens motståndare uppträdt. — Det är i synnerhet iN. Dagl. Allehanda, som insända artiklar i denna riktning hafva upptagits. Så innehöll nämda tidning för någon tid sedan en uppsats om den nu gällande stafningen och hennes motståndare af en ing., som under signaturen pp sökte, ehuru med ringa framgång, bevara anonymiteten. I en öfverlägsen, akademisk ton, som genom frånvaron af alla verkliga skäl och bevis klingade så mycket underbarare, tog denne hr pp till orda särskildt mot den förf., som i denna tidning gifvit en framställning af de nya rörelserna på den svenska rättstafningens område. Signaturen Fr. Lr. blef emellertid icke hr pp svaret skyldig, utan uppvisade inför samma allmänhet. (i n:ris 227 och 228 af Allehanda) den underhaltiga beskaffenheten af denna pp:s uppsats samt det ogrundade och otillbörliga i alla hans anmärkningar; sedan likvisst Dagl. Alle: handa yttrat några inledande ord, hvilka, på samma gång de vitnade om denna tidnings omottaglighet för skäl och bevis, voro ytterligt oförsynta, då tidningen sjelf ge: nom införande at pp:s vidlyftiga utgjutelse gjort ett utförligare svaromål nödvändigt. Ur Fr. Lr:s uppsats btergifva vi följande, som bemöter en invändning, för öfrigt ej synnerligen klyftig, som man ofta nog får höra framställas mot en af denu föreslagna förändringarna: -Vi komma nu till några yttranden at hr pp; hvilkas tankegång synes nog egendomlig, men som väl äro egnade att slå an på den ytlige läsaren. Vi afse yttrandet, att -de ifrigaste äbekännare äro infödde stockholmare eller upländingar, i hvilkas dialekter det ingår att icke i uttalet rätt åtskilja e från ä och att icke kunna utsäga någotdera rent. Men hur i all verlden skall det då förklaras, att just sådana personer skola vara de ifrigaste att i skriften uppdraga en bestämd gräns mellan äoch e-ljuden, — att just dessa ifriga ä-bekännare vilja skrifva vef, ref, fett, frestas o. s. v. med e, men däremot jätte, fjäska o. 8. v. med ä, då de enligt pp uttala alla dessa ord med ä-ljud? Vi skulle kunna gifva en liten förklaring på denna enligthrpp:s SYRE alldeles oförklarliga företeelse. De stockholmare, som tagit till orda i denna fråga, hafva alla kraftigt uttalat sig för det gemensamma bildade uttalets rätt att göra sig i skriften gällande gent emot allt dialektiskt uttal, de hafva varit de första att påyrka. att deras egen dialekts uttal skipp, bäsk, hämsk, tjena icke skall i skriften återgifvas, så länge hela det öfriga landets bildade uttal lyder Skepp, tjäna eller är vacklande såsom i besk och hemsk (se vår ?2:a artikel Aftonbladet n:o 149). Men. höra vi hr säga, dessa ä-bekännande stockholmare veta icke, kunna icke bedöma, hvad som är det bildade uttalet eller ej. Nå, om så också skulle vara förhållandet — hvilket vi bestrida, åtminstone å de språkligt bildade stockholmarnes vägnar, så må man noga lägga märke till, hvad vi redan i våra af pp granskade artiklar hafva ut tryckligen betonat, att anhängarne af uttalsgrundsatsen ingalunda vilja göra CS några nya regler för det svenska uttalet, utan lott tillämpa de regler härför. som redan finnas gifna. I Rydvists Svenska Spräkets Lagar, fjärde delen, i Dalins svenska lexikon, i en mängd svenska grammatikor finnas ju dylika bestämningar om uttalet, särskildt af alla de ord, som nu äroifrågasatta att förändras. Alla de nämda källorna äro ense om att ä-ljud höres i hjälpa, hjälte, tvänne, ängel, jätte, fjäska m. f., ja ingen af dem, Ryd qvist icke ens undantagen, tvekar att förklara att i tjäna (på stockholmsdialekt tjena) höres äljud. Än vidare finner man hos Dalin att ibesk; hemsk, fresta, beck m. fl. ord det bildade uttalet vacklar mellan e och ä, hvadan ock Hazelius på det kraftigaste uttalat sig mot all förändring af det nuvarande skrifsättet af dessa och dylika ord ; och alldeles på samma sätt i de -ändelser, i hvilka vokalen är obestämd eller vacklande, såsom i gossen, bordet, säger. Af hvad vi här anfört finner man sålunda, att pp:s yttrande, att Upländingen och Stockholte —— —— remove