Aftonbladet – 15 oktober 1873, sida 3

Min far var till öfverdrift oegennyttig och frikostig. Jag förmodar han inte var hvad man kallar försigtig i affärer; ganska få förstodo honom. Juristen tog brefvet med ett halft märkbart leende. Han visste redan ganska väl hvad mån tänkte och sade om Patrick Norlaw. Emellertid lade han Melmars bref jemte sina öfriga papper. Det är ej af stor betydenhet, sade han, men det visar åtminstone en god afsigt. Otvifvelaktigt hade hvarken gifvaren eller emottagaren någon tanke på att dessa lån skulle betalas. Det blir bäst att jag i morgon reser till den der mannen — Melmar. Med testamentet öchdetta bref för sina ögon bör han väl taga reson Melmar? utbrast Huntley; — nej, intet vädjande till hans ädelmod oss till gagn bör komma i fråga. Har ni hört huru han ända i döden förföljde min far? Jag är inte fallen för att underhandla, sade Cassilis; emellertid önskar jag wverkligen få se honom. Hys ingen fruktan, jag ämnar ej kompromettera er. Som jag tyc ker mig finna, har ni.ej sjelf förrän på den allra sista tiden haft synnerlig reda på af fären, — Bäst att vara försigtiga; — tänk om han vöre lika okunnig som ni ha varit ? Rätt!utbrast Patrick; låt oss inte le das af personlig fiendskap — men säg mig: består testamentets enda värde uti att bringa honom till förnuft? Inte om jag återfinner Mary Huntey svarade den unga juristen, Om jag äterfinner! De unga männen vex lade blickar, ej rätt säkra på om de skulle vara nöjda med detta öfverflyttande af de ras intresse, på annan person. Om hon kan återfipnas lefvande eller on