Aftonbladet – 13 oktober 1873, sida 3

hade han funnit en ypperlig id för tredje afdelningen i sin predikan, men denna goda id skulle troligen vara försvunnen, innan Huntley hunnit till hälften af sin berättelse. Doktorn såg sig omkring i rummet efter nägot föremål, vid hvilket han möjligen kunde kowbinera sin id och hvilket, sedar Huntley gått, skulle erinra honom om den samma. Han funderade på skriftyget, på papperspressen, ja, till och med på sin stora. röda och gröna näsduk, men de dugdeicke, Slutligen ansåg han sig ha funnit det rätta. i knappen på glasdörren till bokskåpet; han nickade åt Huntley och slog för säkerhets skull.en knut på ett näsdukshörn. Så der, ja! nu kan du börja, min käre Huntley, sade han och suckade; hau höll näsdukshörnet i handen och fixerade bokskåpet. Huntley var glad öfver att komma ifrån sin förlägna tystnad och började genast raskt sin berättelse. Han kunde emellertid ej begripa hvarför den förträfflige kyrkoherden så stadigt höll blicken fästad på skåpdörren och gaf så förvända svar. Slutligen tappade han likväl den ypperliga idn och ka stade förtretad bort näsduken. .Hvyabah? hur var det du sade; kära gosse?, sade doktor Logan. Huatley hade att börja historien om igen, men till hans öfverraskning syntes hans gamle vän vara fullt bekant med hela förhållandet — ja. vida mera än han sjelf. Då ynglingen med ifver uttalade sin öfvertygelse att han var rätte -ärftegaren till Melmar, skakade doktorn på hufvudet. Jag böetviflar ingalanda, sade han, att om hon kunde återfinnas, testamentet skulle ega bestånd; men jag påminner mig ganska väl atvt lagkarlen tydligt bevisade Norlaw och mig att ni behöfva framställa henne död