då hans kund hade satt sig upp på sin nyskodda häst och muntert trafvade bort. Håller Jacob på om sina böcker, nu igen, mr Huntley? Men jag kan nog tro att ni är jemngod med honom om det gäller att läsa. John, den hedersmannen, höll sig likväl icke rätt till sanningen nu. Högligen stolt öfver sin brors snillegåfvor, ansåg han visst icke att den unge lairden kunde mäta sig med honom, och detta gjorde icke heller den lilla, krokiga cyklopen sjelf. Sköt du ditt, sade Jacob tvert; hvad tror du att en man kan lära sig ur böcker, du enfaldiga tok? Nej, hvad jag vet, det vet jag genom egna iakttagelser och lita ni tryggt på mitt ord, unga herre: aldrig har ännu en man kommit sig upp i verlden, förrän han klarligen sett hvar ban stod och deraf dömde, åt hvilket håll han skulle vända sina fötter, Här är jag sjelf — tror ni att jag kunde kommit mig fram på ett eller annat vis, om jag lagt på sinnet hvad dessa dumma idioter prata? Hvad säga de då? frågade Huntley, allför upptagen af sina egna tankar, för att märka, hvarthän Jacob syftade med sina osammanhängande reflektioner. Ja, tror ni jag lägger det på sinnet? sade Jacob; en man kan sällan vara mera lärd än sina grannar, utan att få lida derför, Hela denna verldens maskineri gnisslar och knakar som en gammal bläsbälj. Det är bara synvilla på alla håll omkring er; ni kan inte vara säker på en enda sak som ni ej sjelf förvärfvat åt er, . (Forts.)