dag, skall jag tillse att han snart blir betald. Jacob saknade icke en viss grad at ädelmod, men han föraktade att försvara sig mot anklagelsen för låg snikenhet. Han brådskada således ingalunda med sin försäkran att räkningen icke snart behöfde liqvideras; tvärtom fortfor han med en sarkastisk kärfhet i rösten: Ni torde få brådt med skörden nu snart. Hur många tunnland hvete har ni i år, mr Huntley? Ni vet kanske inte sjelf så noga? Aj, aj, unga herre, det är en dålig början för den som sjelf tänker taga sin egendom om hand. Trots allt Huntleys bemödanden fylldes hans ögon med harmens och förödmjukelsens tårar; han vände sig bort med ett halft dämpadt utrop af harm. Jag vet knappt om vi ega ett enda tunn land, som vi kunna kalla värt!s utbrast han i sitt hjertas bittra grämelse, Hans granna dröm var skingrad ; Melmar, som var deras största fordringsegare — Melmar, som han änvu icke rubbat från sin plats, skulle lätt bli i stånd till att med hård och girig hand rycka till sig hvarenda jordlapp som ännu hörde under Norlaw. Godt, unga herre, sade Jacob och brukade sin slägga med kraft på det glödheta jernet, så mycket bättre för er, ni skall då bli en man för er — men jag skulle inte dära mig med en falsk förväntan, Vore jag på er plats. Tag ni ert parti på ett eller annat sätt, men kom inte och tala med mig om plogar, liksom sådana vore ämnet för edra tankar. Jag är ingalunda någon Salomo, men tänker ni ha framgång i verlden, så lät inter locka er; af vägen genom ett falskt sken, jag säger bara det. Hvad är det fråga om? sade jätten John,