honom och hindrade honom från att med lugn och betänksamhet reflektera öfver hvad som borde göras. Blef det honom svårt att vinna rättvisa, att få sina anspråk godkända — nå väl, dessa svårigheter eggade honom blott så mycket mera. Det varpå sina anspråk han tänkte, medan andra tänkte på Mary af Melmar. Han var ingen hård egoist, men han var ung, han hade en kraftfoll och sjelfständig karakter. Mary af Melmar bleknade helt och hållet bort, som en töckenbild för hans själ, och tankarna dröjde i stället hos den man, hvilken djupt hade skymfat hans far; de dröjde vid det arfgods, till hvilket han ansåg sig ega full rätt. Med alla dessa föreställningar i hufvudet, var det Huntley icke möjligt att lugnt lyssna till Patricks sansade råd, eller den tregna, gamla tjenarinnans varnande ord. De bådo honom att icke bortkasta sin tid med att efterforska Mary och så tillvida var han at alldeles samma mening som de. De framtidstankar som upptogo hela bans själ denna stund voro emellertid vida mindre oegennyttiga än Cosmos drömmar, uppe i den gamla slottsruinen. Huntley tänkte på sig sjelf, på mor och bröder, på allt, en betydande godsegares makt och vidsträckta verksamhet och hans hjerta klappade at ungdomlig hänförelse, hans ögon lyste af en starkare glans. Han hade stått länge sålunda och blickat ut genom fönstret utan ens höra de yttranden som hans förståndiga bror emellanät fällde, då ljud af fotsteg som närmade sig, väckta dem båda ur deras tankar. Det var fru Martha som kom upp för träppän öck båda teionade i ögonblicket detta rum, fast beslitheatt icke mer plåga modern med pinsamma erinringar om den flydda tiden. Patrick återvände till sin syr