trick med en hos honom ovanlig hänförelsel; söker du henne sjelf, så skall du gå miste både om Melmar och om genom eget arbete vunonet oberoende — hon hade rätt. Huntley fästade föga upppmärksamhet vid broderns yttrande. Han stod vid fönstret och såg åt norr, der Melmars skogar i lummig prakt sträckte sig vidt omkring på Tynes höga stränder; han såg framför sig de bördiga fälten, rika på kommande, gyllene skördar — alltsammans emot lag och rätt i händerna på hans fars bittraste fiende, alltsammans i denna stund måbända obestridligen Huntleys egendom. Den unge mannen stod liksom förhexad och lät blickarna hvila på det sköna landskapet, på kullar, skogsparker och äkerfält, allt tillhörande arfgodset. Huntley Livingstone var ej en exalterad svärmare, som Cosmo; han tänkte föga på sin fars forlorade barndomsbrud, föga på triumfer att en gång få återinsätta henne i besittning af hennes fädernegods; Mary af Melmar var för honom endast en skugga öfver hans egen framtid. Med en stark känsla af personlig ärelystnad, tänkte han på sina ingalunda orättmätiga anspråk på arfgodset. Huntley var ädelmodig, högsinnad och ur stånd att begå en dålig handling, men begäret att herrska, att besegra alla hinder var starkt hos honom; han kunde icke, utan att hjertat slog med ökad styrka, tänka på dessa synbara rikedomar, hvilka lägo för hans fötter och efter hvilka han knappt behöfde mera än sträcka ut handen, för att ernå. Han kunde icke utan harmfull tillfredsställelse tänka på att förjaga den orättmätiga arftagaren, hvilkens grymma fiendskap hade förföljt Norlaw ändå till grafven. Alla sinnesrörelset som under: dessa sista veckor hade satt Huntleys blo i svallning, vaknade i denna stund ånyo hos