och alldeles obrukbara; — virkning var di en okänd konst. I en hög länstol framme vid ett af fön sterna satt en helt olika person — en gam mal qvinna med svarta ögon och snöhvit hår, i en gammalmodig svart drägt, ett snö hvitt musslinsförkläde, bredt och stort, e1 hvit halsduk påfästad med en knappnål ryggen och på bröstet och en mössa af lik: snöhvit kambrick garnerad med gamla, dyr bara spetsar och omknuten med ett bredt svart band, som slutade i en stor rosett på hjessan. Den gamla var en slägting til mrs Huntley, i Melmars hus bekant unde: benämningen: moster Sally. Hon var der enda qvarlefvande at sin familj och egde er liten lifränta, tillräckligt stor för att hålls hennes musslinsförkläde, halsdukar och mös sor vid makt. Hon var vänligt täldi huset der ingen egnade henne synnerlig uppmärk samhet, ehuru Melmar sedan långt tillbaks hade uttänkt ett slugt skämt att tala om moster Sallys förmögenhet, hvilken enlig uppfinnarens framkastade vinkar, en gång skulle tillfalla hans dotter Joanna, Dett: var ett favoritskämt för husfadern; har tröttnade aldrig att återkomma till historier om moster BSallys rikedomar och hotade Joanna med att hon kunde gå miste derom hvilket grannlaga gyckel alltid efterföljde: af ett högt och lika karakteristiskt skratt Lycklig.vis var moster Sally döf och fat tade icke sin nevös qvickheter, men satt hel lugn i sin vrå. Joanna var gummans favo rit; hon ingaf Patricia en stor förskräckelse genom sin gammaldags drägt och sin stark: Aberdeenshires brytning. Hon talade gern: om att hon hade sex plåtar i ett hörn a sin gamla skinnbörs, hvilka, liksom enkans oljekruka, ehuru ofta utgifna, ändå alltic existerade. I sina byrålådor hade hon der