knä låg en stickning. Hon var blek met en fin rodnad på kinderna och hade fina rätt vackra drag. Hon var en qvinna son efter hennes eget sätt att tala, alltid had åtnjutit dklig helsa; det skulle knappt var: rätt att säga, att hon älskade sina barn hon var förtjust i dem — i synnerhet i Pa tricia och:hade i deras barndom öfverhopa dem med smekningar och namnam och då de blifvit större, låtit dem, utan äterhkll, gör: hvad de sjelfva behagade. Mrs Huntlej hade svag karakter och ringa lifskraft, mec ett ord: hon var hvarken ond eller god Hon var särdeles hemmastadd i medicin oc sjukdiet samt tyckte om att bli medfjäsac och uppassad, kom aldrig ned från sitt run före klockan tolf, lade sig då på en soffa gjorde sedan en kort promenad i parken stödd vid någon nppvaktandes arm och emot tog, med ett ord; alla de små uppmärksam heter en sjukling anses behöfva. Hennes anspfåk i detta afseende hade under senare år hotats att få gifva efter för Patricias denna var nemligen, otvifvelaktigt, genon sin bräckliga helsa vida mer i behof a vård än modern; emellertid, och som Patri cia för närvarande befann sig temligt väl hade mrs Huntley, stödd på sin kammer jungfrus arm, för en half timme sedan kom mit ned i salongen. På bordet bredvie henne stod ett glas brödvatten, en flask: vinaigre och en apelsin, skuren i fyra dela! på en tallrick; en tidning låg så nära at hon kunde nå den och i knäet lkg stick ningen. Nej, vi bedja om mrs Huntley: förlåtelse, det var ej en stickning — er knytning var det! — hela hennes arbets förmåga visade sig uti att tillverka små besynnerliga mössor, påsar och fönstergar diner, som efter tvätten blefvo mycket gul: