Ver sitt hufvud, fann rådligast att taga til flykten, Joanna, sade han och nöp henne i ör snibben då han gick förbi; du är en oför skämd, liten byting. Din vrede angåend Norlaw hade du kunnat poespara dig; jag visste lika litet som du, att mannen va död — emellertid är han det och inte äm Har jag gråta på hans graf; men du kai helsa Sinclair att nästa gång jag komme till Kirkbride, har jag ett ord otaldt me honom. Pytt! det bryr han sig icke oml! gen mälde Joanna. Melmar tog fast en tjock lock at hennes röda hår, luggade henne li tet och begaf sig till sitt arbetsrum, lem nande sin familj att efter behag afhandla den obehagliga frågan. FJORTONDE KAPITLET. Salongen vid Melmar var stor och tem ligen omsorgsfullt anordnad. Tre höga fön ster på rummets långsida lågo uwåt gräs planen, Spiseln, som var vid salongen öfra tvärvägg, blänkte af poleradt stål och messing och var prydd med konstrikt nt hugget papper. Stolarna hade öfverdrag ai rödt och grönt, storblommigt sitz, hvilka e passade rätt bra, men sågo snedvridna och icke alldeles rena ut. En stor öfvermatta utbredd på den lysande golfmattan, hade samma fel; ett hörn deraf var beständig löst, rullade sig tillsammans under stols fötterna och narrade ovarsamma personel att snafva. Ett rundt bord af rosenträ val sparsamt försedt med böcker och preciosa ett annat, aflångt bord med täcke, var äm nadt till arbetsbord. Vid detta satt mr: Huntley, beqvämt tillbakalutad i sin sto och med fötterna på en pall och i henne: