Aftonbladet – 8 oktober 1873, sida 2

Det andra lagtima svenska kyrkomötet har i dag afslutats. Efter ett kort samsamträde aftågade ledamöterna till Storkyrkan, hvarest hölls gudstjenst, som blvistades af DD. MM. konungen och drottninsen. Predikan hölls af domprosten Strömberg öfver Joh. ev. 6 kap., 66—69 vv. såsom text, Till ingångsspråk hade predikanten valt Esaias 57 kap. 14 v.: Görer väg, röjer vägen; hafver bort det som hindrar a mitt folks väg, samt till betraktelseämne: Hindren på vår salighetsväg, undanröjda blott af Honom, som hafver eviga lifsens ord. Dessa hinder framställdes med synnerligt afseende på den texten närmast föregående berättelsen hos Johannes samt med tillämpning å vår tids och vårt lands förhållanden, såsom förnämligast bestående i det menskliga förnuftets sjelfviska anspråk, i tidsandens riktning åt det lägre och jordiska och i den falska andlighetens bedrägliga sken. Mötets ledamöter återvände efter guds tjenstens slut till samlingssalen i riksdagshuset, der erkebiskopen afslöt mötesförhandlingarne med följande tal: Mina herrar! Så som vi började vårt arbete hafva vi slutat detsamma med bön till den Herre, som sjelf bevarar sin församling och gifvit henne löfte om oförgängligt bestånd. Inför honom ödmjuka vi oss äfven nu, då vi äro färdiga att skiljas och återvända till de olika verksamhetsområden som blifvit 0ssj anvisade. Säkert medföra vialla till dem dyrbara minnen från vår korta sammanvaro under detta möte. Aldrig har någon me-j ningsskiljaktighet här rubbat vårt inbördes förtroende och aldrig någon strid om medel l och utvägar gjort intrång på den aktning, vi varit hvarandra skyldige. Redan minnet häraf är ensamt för sig en rik skatt förl hjertat, och jag vågar i afskedsstunden offentligen erinra om detta lyckliga förhållande utan fruktan för att anses såsom det egna berömmets tolk eller bryta mot ödmjakhetens lag. Ty väl veta vi, att Herren for drar långt mer än umgängets fridsamhet af Jem, som--skola värda-hans rikes angelägenheter ; och väl veta vi, att vära gerningar icke bestå sitt prof, när de af den rättfärdige Domaren pröfvas. Derföre vilja vi först och sist anropa Hans nåd samt förtröstausfullt hoppas, att Han öfverskyler våra brister, ser till våra afsigters redlighet och gifver åt våra bemödanden sin välsignelse. Hans namn allena vare prisadt nu och i evighet! Men icke blott församlingens Herre fordrar räkenskap af oss för hvad vi i Hans ärenden uträttat; äfven de medkristne, som förordnat oss till ombud hafva sin domsrätt öfver vär verksamhet. Må den rätten gerna med stränghet utöfvas, om det tillika sker med det lugna allvar, utan hvilket all dom är både värdelös och obefogad. Vi hafva icke under våra förhandlingar haft anledning att beklaga oss öfver brist på delta gande intresse, vänlighet och välvilja från allmänhetens sida. Hvarje gång mötet va rit samladt har denna sal varit fylld af uppmärksamma åhörare, och månget bifallsord har såväl från dem som frän andra håll blifvit till mig framburet. Stämningen för dagen är emellertid icke den våg, på hvilken frukterna af vår verksamhet böra vägas. Den svenska kyrkan fordrar af sina ombud en sådar handlingens visdom, som mer gör afseende på framtidens välfärd än ögonblickets tillfälliga samtycke. Nåväl — våga vi då hoppas, att man äfven i kommande dagar skall erkänBa kyrkomötet af år 1873 hafva, menskligt att tala, motsvarat sin bestämmelse? Jag tror det, emedan jag tror, att det bästa blifvit gjordt, som under närvarande förhållanden varit möjligt. De största och vigtigaste frågor, som varit oss förelagda, jag menar den om ny bibelöfversättning och en ändamålsenligare katekes, hafva visserligen icke nu fått sin lösning, men öfverläggningarne visa dock tillräckligt, att den torde vara snart förestående, eftersom anmärkta brister i de utardetade förslagen ej äro af svårare be: skaffonhet än att de inom en ganska kort tid kunna afbjelpas. Deremot hafva andra och länge ventilerade frågor af stor betydenhet blifvit afgjorda. Så är kyrkans framtida ställning till främmande trosbekännare genom ny lag bestämd, missionaverksamheten ordnad såsom en allmän kyrklig angelägenhet, handboken ändrad i sådana delar. som ansetts vara af mindre nöjaktig beskaffenhet eller väckt anstöt hos ömtåliga samveten, förslag till ändring i föreskrifterna angående kungörelsers uppläsande godkändt, pensionsreglemente för enkor och barn efter prester och elementarlärare antaget o. 8. Vv. Men hvilket gagn framtiden må få eller icke få af alla dessa förändringar och åsyftade förbättringar, så beror ändå alltid kyrkans välfärd ytterst af helt andra krafter än lagar och förordningar; och väl må vi hjertinnerligt önska, att den dag aldrig mätte komma, då på henne skulle kunna tillämpas hvad som fordomdags yttrades om staten: corruptissima republica plurime leges: Vare derföre vår öfvertygelse om de vidtagna åtgärderras lämplighet långt skild från hvarje öfverskattning af deras verkliga värde! De äro ingenting annat än nägra former bland många, i hvilka församlingens ät fiber lif skall röra sig, och detta lif Spets RR in an kan Herren sjelf mtron. enon sin ande upp tända; ogge och förökar : a t deFtill Bäsom Hans menskliga row skap bidraga är framför allt annat kder uppgift, mina embetsbröder; -Hvilka pligter och livilket änstar den itinebär, behöfver icke jag för Bder beskritva. I hafven vetat det redan förr än I emottogen det heligal. ; embetet och I viljen utan tvifvel samvets grannt besinna det under alla Edra lifsdagar. Till utöfningen at de dyra pligterna I skolen I nu återgå. Gud vare med Eder på vägen och göre med sin hugsvalelses frid Eira bördor lätta! Han öfvergitver ej dem som förtrösta på Honom och låter dem icke heller blifva af menHiskors Hjelp öfvergifna Och står icke särskildt i våra dagar den hjelpen oss rikligen till buds? Otron upp staplar visserligen mäktigt sina hinder mot evangelii framgång; men tron sätter ock på samma gång tusen sinom tusen armar i röfelse för ätt iedrifva dem; Sjelfva det nu tilländagångna mötet är härpå ett glädjande hawia Ta mina harrarlakmän vi hatrakta mad