Aftonbladet – 6 oktober 1873, sida 3

nu lika stormande som hennes ankomst föru hade varit, Jag har väl inte gjort dig illa? Nog vet du att jag inte menade något ondt. Ja, kära Joanna, det vet lag nog, sva rade Patricia med matt stämma, men du glömmer beständigt mina svaga nerver; — du har aldrig sjelf haft några sådana. Hvilket ock hade sin fulla riktighet och ej kunde förnekas. Dessa två, Patricia och Joanna Huntley voro jemte en bror som vistades utomlands, sina föräldrars senda barn. Det fanns icke många qvinliga fa miljenamn inom denna ätteled af slägten och som uppfinningsgåfvan var svag, så hade det blifvit afgjordt att flickorna uppkallades efter två, sina morbröder; och hade ännu en tredje dotter blifvit född till verlden, så var let på förhand afgjorit att denn olyckliga individ skulle blifvit uppkallad Jeremina eiler Robertina, efter nägon af sin fars kusiner, Till all lycka blef emellertid Joanna sista frukten på detta familje träd, hvilket hade blommat endast spar samt. Flickan var femton år, läng och stark, rödhårig och full af lefnadsmod, med ett ord — en fullkomlig kontrast till sin fina, bleka syster, den Joanna envisades med att anse som en skönhet, ehuru hon på samma säng i hemlighet grämde sig öfver att sy stern var en fjolla, Joanna sjelf var icke alls vacker och det visste hon; men hon var atrustad med godt hufvud, det visste hon äfven och denna visshet hjelpte henne att icke alls lägga den förutnämnda bristen på sinnet, Hon var ända till yvtterlighet hederlig och nästan oförsynt uppriktig, sade rent ut hvad hon tänkte med mera kraft än inhet, men sanning talade hon. Joanna var det hela en god flicka, men behaglig var hon icke alls; i denna stund var hon upp: