Aftonbladet – 6 oktober 1873, sida 3

hvad Joanna och Patricia gjorde, stannade ett ögonblick på bron, som från skogsvägen ledde öfver Tyne till herrgårdens närmaste omgifning, der träden blifvit undanhuggna och efter trädgårdskonstens reglor ordnade i grupper kring gräsplanerna, pregenterade sig Melmar som ett stort, tungt stenhus, anspråksfullt, men utan ädelhet i stil, bygdt endast för att bo uti, men icke för att se på. Det var naturen som med sina träd, gräsmattor och sin växtkraft hade gjort allt för att mildra och försköna taf. lan; byggnaden hade dertill bidragit allsintet, men huset hade stått der minst ett sekel och hade redan här och der på murarna fläckar af mossa, hvilka gåfvo det ett Bldrigt och respektabelt utseende, som väl stämde öfverens med landskapets hela karaktär. Porten, skyddad genom en liten portik, uppburen af fyra höga pelare, förde in i en rymlig och hög förstuga med stengolf, Joanna sprang öfver gräsplanen, öppnade porten och rusade utan vidare ceremoner in i sin fars bibliotek, gom var beläset vid slutet af en lång korridor och med 1tsigt åt den motsatta sidan af huset. Falern var likväl icke der och den häftiga, inga flickan kom derför lika skyndsamt ;illbaka samt steg hastigt in i salongen, hvars dörr stod öppen, sammanträffade der med Patricia och lyckades för andra gånsen denna morgon försätta henne i nervskakning. Denna pappa, som Joanna icke hade tvekat för att anfalla i hans eget ide, var icke, eller såg åtminstone ingalunda ut som något vilddjur. Vid en blick på honom, skulle man visst icke kunnat tro, att slägthat och osläcklig hämdlystnad dvaldes inom hans bröst. : (Forts.)