Aftonbladet – 4 oktober 1873, sida 3

sig. Den ene af dem igenkändes snart att vara Tom Barnes, och då han hoppade af hästen utanför krogen samt jemte den okände vände sig för att gå till logghuset, utvisade de båda männens anleten om möjligt mera oro än något af de närvarandes, och i synnerhet den okändes, som var dödsblekt. En halftimme förflöt och så kom Barnes ut, gick med raska steg mot krogen och skakande sin hatt i höjden utropade han med glädjen strålande i sitt ansigte: En pojke, och en präktig pojke till på köpett Denna underrättelse mottogs med allmänt ! jubel, hattarna svängdes i luften och gläljen skulle säkerligen icke varit så stor, om den rikaste guldförning hade anträffats, . som den nu var öfver att den okända qvinan lyckligt gått igenom. Värden öppnade si RS och för aftonen var det han som l Barnes fick under tiden betrakterade. — tntli rätta hurn han kärt vn mannen under en förtviflad sinne. Emellertid förflöto åtta dam. rosen och de andra guldgräfvarne hade a Ava ett beqvämt åkdon med tvenne raska star och detta stod utanför logghuset. På afstånd stodo hela traktens guldgräfvare samlade, för att taga afsked. Barnes hade kort förut gått omkring med en liten låda och i denna hade samtliga tömt det guld. stoft de hade i sina läderpungar. Detta skulle vara till reskassa på den långa fär den tillbaka till deras hem, der nu lyckan åter skulle slå rot, och Barnes hade oförmärkt smusslat in den i enaf vagnslådorna. — Strax derpå. visade sig i logghusets låga dörr en blek qvinna, ur hvars ögon dock strålade en mild glädje, och efter henne kom mannen med barnet på sina armar. Barnes och hans kamrater närmade sig nu, alla med hattarne i hand, för att taga afsked. Men den unga modren skyndade hastigt fram till Barnes, och innan han kunde hindra det, hade hon böjt sig ned och tryckt en kyss på hans härdade hand, fuktad af: hennes. tacksamhetstårar. Han bleknade och stod orörlig, det var som om blixten träffat honom. Alla ville bjelpa dem upp, alla ville se efter om seltygea och an: nat voro i god ordning, och då de slutligen väl voro i vagnen, som en af guldgräfvarne skulle köra, och den unga modren, tagande sitt barn från mannen och höjande det i luften med tårade ögon utropade: han skall heta Tom Barnes, då kände jublet inga gränser och den bortfarande vagnen helsades med lifliga hurrarop. och viftade hattar. Men rörelsen var Barnes för öfver mäktig och han gick med snabba. steg derifrån för att känna och tänka för sig sjelf. Krogen var stängd på qvällen, Alla voro också för allvarligt stämda attygå dit och man hade den ene efter den andre sbörjat reda sina lägerställen i ordning för den kommande natten, då plötsligt himlen och den kringliggande skogens toppar belystes af ett klart sken. Guldgräfvarne voro snart på benen, och då de hunnit sansa sig,funno de att det som brann och framkallade skenet var ingenting annat än — Tom Barnes logghus. Men Tom Barnes satt lugnt ett stycke derifrån på ett kullfallet träd och såg på, och då hans förvånade vänner frågade: honom hvarför han tändt på sitt hus, svarade han endast: ett hus, der en ung moder födt sitt första barn, är för heligt att bebos af sådant folk som vil Detta är det hufvudsakliga af gumman Da vis berättelse, som i öfrigt räckte en hel timme, och då jag icke kan tvifla på dess sannbet, då dels hennes man varit en af-de närvarande, dels den till sin anda öfverensstämmer med andra jag hört om guldgräf-l. varnes grannlagenhet mot qvinnor öch gum-l. man slutligen icke kunde hafva någon för-). del vid att slå i mig en sådan i sina detaljer genomförd dalkarl,, så står man i sanning nu ändå svarslögare inför frågan hvad som åstadkom denna af ingen förnekäde aktning för qvinnan, som öfverallt kom henne till del under denna tid och som, när en gång guldgrätvarelifvets historia skrifves, skall utgöra ett af dess vackraste blad. — Man kände sig bättre, när man fick se en qvinna, Iså är det vanliga svaret jag fått af alla gamla minare, som jag tillfrågat i denna Isak, men det var också allt hvad de kunde säga. Det är ju möjligt, att svartsjuka och fruktan till en del legat till. grund för att -T hvad ingen skulle ha skulle åtminstone alla lakta, men det är ju också ganska antagligt, latt midt under det råa lit, som guldgräfvarne förde, en qvinnas framträdande anslog stränIgar från förflutna lyckligare tider, strängar, Isom, om de än på sista tiden upphört att vibrera, likväl icke sprungit. Och skulle uti Idetta antagande ligga någon sanning, så lemnar: det en temligen tydlig vink om qvinnans ursprungliga uppgift och den välsigI nelse, som skulle, spira upp i hennes spår, -Iginge hon endast alltid den väg för hvilken vär skapare danat henne, fridens, försonin-Igens och kärlekens. En naturlig följd af denna qvinnans sällsynthet var att barn endast ytterst sparsamt I förekommo och alla täflade också: om att ; I bära dem på händerna. Jag har hört betlrättas en rätt lustig scen, som egde rum ua a Ider San Franciscos första tid. Ettitalienskt a Joperasällskap hade nemligen ankommit till ylden unga staden, för att få sin andel af dess i löfverflöd på guld; och som detta var en ovan: e lig omvexling för guldgräfvarne, besöktes dess prestationer flitigt. En.vacker afton upptäcktes till allas förvåningrett ungt frunp l timmer sittande på parketten med med ett s litet årsgammalt barn i armarbe. Allmän n I sensation! En qvinna och ett barn, det x I hörde i sanning icke till alldagligheterna. n Emellertid gick ridån upp, orkesternibörjade floch en af tenorerna var just i färd med en laf sina mest smältande arier, då barnet, 1 lovandt vid de skrällande instrumenterna, v; I plötsligt började traktera sitt naturliga. inl-strument i den gällaste diskant, och med elen styrka, som skar öfver till och med de o I första violinerna. Ett småleende flög öfver r I de !skäggiga spektatörernas anleten och de 4 tycktes alla med förtjusniog lyssna till de r för dem så sällsynta ljuden. Men orkestern 7och tenoren: generade dem och derföre reste allsig äfven snart en grot guldgräfvare och utp Iropade med stentorsröst; vänd mot scenen: a Håll tyst der, spelare och pipare, och lät st barnet skrika ut, ty en sådan musik Har lljag icke hört på mänga år. Dessa ord helte I sades af auditoriet: med dundrande applåder. aI Operan afbröts till.-dess:den lille virtuosen slutat sin sång, för hvilken han belönades med lifligt bifall. HN. rr ra rr TR le nKyrkomötet. Den i går började öfverläggningen om så I katekesförslaget har fortsätts i dag på f. m. sl — a N or afton ehurn sammanträda till