EST kg Ta nerna a ER RU nt NE RR någon pligt att i detta hänseende uppfylla. SORAN Vid en bankett, som den 27 i förra månaden gafs af municipalrådet i Perigueux uti denartementet Dordogne i södra Frankrike, i anledning af aftäckandet af en staty öfver Vincennes hjeltemodige försvarare år 1814 och 1815, general Daumesnil, höll Gambetta, såsom svar på en af mairen för honom föreslagen skål, ett tal, som väckt mycket uppzeende och som för de makt egande var så misshagligt, att Paris-tidningen Sigcles, som återgifvit detsamma, af denna anledning blifvit förbjuden att försäljas på gatorna. Gambetta yttrade i detta tal först, att han icke kundö taga bt sig det beröm, som egnats honom, och tillade, atti en demokrati personerna betyda föga, ideerna allt. Han förklarade, att han icke alls skulle ha kommit till banketten, om han vetat att hans närvaro skulle för armens representanter utgöra ett hinder att bivista densamma. (Krigsministern hade förbjudit of ficerarne att antaga inbjudningen till densamma.) Han skulle alltid anse för sin pligt att underordna partikänslor och partiintressen under landets bästa. Denna grundsats hade ban följt under kriget, och det var en falsk anklagelse, att han skulle ha tänkt mera på republiken än på Frankrikes försvar. Verkliga förhållandet var, att det var republiken, som hade hållit tillsammans Frankrike, det genom kejsardömets skuld desorganiserade, afväpnade och af fienden öfversvämmade Frankrike, Under republiken hade nationen kämpat för att rädda sin ära. Talaren hade icke varit !edd af någon personlig ärelystnad. Han hade uppfordrat alla till en stor ansträngning och uppmuntrat alla, som visade en god vilja. Om han icke lyckats, så var det derföre, att de fiendtliga partierna hade accepterat nederlaget till förmån för sina egna förboppnin gar. Han protesterade mot de förhatliga smädelser, genom hvilka man sökt förringa storheten af de gjorda ansträngningarna. I denna kris kämpade Frankrike och republiken gemensamt, och deras förening, sammanknuten af fosterlandskärleken, var nu oupplöslig. Då han talade om general Daumesnil, gjorde han äfven en häntydning på Ba zaine, i det han yttrade: Rättvisan kommer alltid i dennå verld, stundom sent, men dock alltid säkert. Slutligen vände han sig till mairen i Vincennes, som var närvarande vid banketten och förklarade, att hela Frankrikes kommuner voro eniga med Paris i republikanska känslor. Vallfärderna i Frankrike äro i ständigt tilltagande. Förliden söndag förekommo tre vallfärder till vår kära frn af de sju plågorna i Veizols i Saint Affique, till vår kära fru at Arliquet i Limoge och slutligen till vår fru af Geraison i Tarbes. I den förstnämnda af dessa vallfärder deltogo blott manspersonor. Efter messan äto de i kyrkan. Ingen tordes lemna den, på det att ingen skulle vara borta från vespern och pater Berrhets predikan. På måndagen skulle också tre vallfärder ega rum. Bretagnarne skulle besöka vår fru af Auray, de troende från biskopsstiften Cambrais och Arras vår fru i Lourdes och savoyarderne Saint Pierre i Villaret. . Och på detta sätt komma de lokala vallfärderna att fortgå ända till den stora nationella vallfärden den 19 Oktober till vår fru af Frankrike. Många dagar förekomma till och med två vallfärder och antalet deltagare är mycket stort. Jervägsbolagen måste arrangera extratåg och bedja derför de ledande komiteerna att de på förhand måtte underrätta dera om pilgrimernes antal. Man använder de kuriössate medel till att underblåsa ifvern. Till vår fru i Brelidres vallfärdade nyligen 1700 personer, men de voro batalta derför. I spetsen tågade herdar och herdinnor med atributer af herdelifvet. Derpå kom en deputation mobilgardister med en ny fana, ett minne af 224 mobilgardisters räddning undan en öfverhängande fara under kriget, och slutligen åtskilliga skrå och föreningar ialla möjliga slags drägter. Detser nästan ut som om presterskapet ville konkurrera med Paristeatrarne i praktfalla processioner och scener. På detta sätt fanatiseras massan. Nu skall också företagas en vallfärd till Saint Denis och erkebiskopen af Paris ämnar begagna detta helgons namnsdag den 12 Oktober till anställande af färden. Relikerne skola högtidligt utställas i två monumentala skrin för att locka så många processioner som möjligt. Dåstadens befolkning, som till en stor del består af arbetare, emellertid är mycket frisinnad, så fruktar ställets presterskap, attkyrkoiesten skall gifva anledning till skandalösa upp: träden, men erkebiskopen vill nolens volens ha satt i scen en stor demonstration utanför Paris portar. Det välvilliga och lysande mottagande konung Vietor Emanuel rönt både i I Wien och Berlin har i Italien väckt allmän tillfredsställelse. Hvad som för några år sedan skulle ha ansetts omöjligt, har nu inträffat, nemligen attmunicipalrådet i Wien mottagit en mängd adresser och telegram från ätekilliga municipalråd i Italien med tacksamhetsbetygelser och erkännande för den hyllning de egnat den kunglige gästen, Dylika adresser har äfven kommunalrådet i Berlin mottagit. Vidare har man både i Rom och Palermo företagit stora demonstrationer och tågat i procession till tyska sändebudets böstad på förra stället, tyske konsulns på det senare. Victor Emanuel tyckes också sjelf vara mycket belåten med sitt besök. Det väckte i början mycket uppseende, att Bismarck icke kom till Berlin samtidigt med konungen; detta gaf anledning till de besynnerligaste rykten och förklaringar. Det har emellertid sedermera: blifvit upplyst, att endast hans sjuklighet qvarhållit honom i Varzin, likasom också denna förhindrade honom att taga del i den jagt, som anstäldes till Victor Emanuels ära; Deremot återkom han till Berlin två dagar före konugens afresa och hade långa samtal både möd denne och med de italienske mini strarne Miaghetti och Visconti Venosta; den förra akall ha 1Ätit förstå. att han var