Det var ej vr lärdomskram, Det var ej formeln, torr och död, Metall det var. som du oss bjöd Och som togs varm ur degeln fram: Det var ej lexan, stel och tung Men saftig forskning, spänstig, ung, Som diat ur naturens bröst Och hört sin moders röst. Ej talets konst dig brydde — men vems vann gehör om icke ditt? Om också i hvardagligt snitt Nog kändes Hippokrat a Bäst så han stod helt allvarsam Stack der bakom hans skuldra fram Ett barnaöga, himmelsblått, Som log så hjertans godt. Men främst du på din utpost fanns, Då handling kräfde mannen hel, Då räddningen var satt på spel, Om ögonblicket icke vanns: Då vigan fräste, stormen röt Och lifvets farkost redlös flöt, Bland bränningar på alla båll Kringkastad som en boll. Då var du i ditt element: Ju mera mulen faran var, Dess mera stod din genius klar, Som om sin kraft han bättre känt, Och der greps in med kämpatag, Som blixt på blixt föll ) på slag — För oss hvad väckelse der låg! Det var en bragd man såg. Men än din rustning, tung för två, Du lätt på starka skuldror bär Och än du friska lagrar skär Men icke för att hvila på: I dag din lärostol igen Står nyvigd, hur han grönskar än! Och sådan han en gång skall stå Som minnesvård oc