Kyrkomötet. Vid sammanträdet i går afton förekom först frågan om ändring i de presterliga befordringslagarne. Kyrkolagsutskottet hade afstyrkt alla i ämnet väckta motioner, dervid stödjande sig på kyrkolagskomitens åsigter och tillgörander, med afseende å hvilka nu at grefve Hamilton upplystes, att orsaken, hvarför kyrkolagskomiten icke, i enlighet med K. M:ts anmodan särskildt behandlat befordringslagarne, vore, att dessa stode i samband med flera andra föreskrifter, såsom kompetensfordringarna och klassindelningen. Hr Carlson förklarade sig åter icke kunna finna, hvarför befordringslagarne borde vänta på hela kyrkolagsförslaget, och föreslog derför, att kyrkomötet skulle ingå till K. M:t med en skrifvelse, deruti kyrkomötet, med vidhållande af den af 1868 års kyrkomöte uttalade önskan, att församlingarne måtte erhålla större inflytande vid tillsättningen af sina själasörjare, än dem för närvarande tillkommer, skulle anhålla, att de myndigheter, som skulle granska kyrkolagskomitens förslag, måtte få sig åagdt att särskildt och i främsta rummet uttala sig öfver föreslagna ändringar i befordringslagarne, samt att K. M:t ville till nästa kyrkomöte inkomma med förslag till förändrade föreskrifter. Detta förslag understöddes af hrr Olsson, frih. af Ugglas, Lemchen, Lindhult, Kolmodin, Hammarskjöld och Beckman, men bekämpades deremot af hrr Rundgren och Genberg, som ansågo olämpligt skilja befor dringslagarne från kyrkolagsförslaget i sin helhet. De förordade derför utskottets af-l: styrkande betänkande, hvilket ock blef atl mötet godkändt, ehuru blott med en rösts. majoritet. 27 röster afgåfvos nemligen för utskottets mening, met 26, som biträdde hr: Carlsons förslag. Dernäst förekom till behandling hr Oden-1 crantz motion angående en framställning till K. M:t om vidtagandet af åtgärder tilll dryckenskapslastens hämmande. Motionen hade blifvit af vederbörande tillfälliga utskott afstyrkt, hufvudsakligen af det skäll. att framställningar af antydda beskaffenhet ej låge inom mötets befogenhet. Denna åsigt utvecklades under öfverläggningen med mycken klarhet af hr Flensburg, som fästade uppmärksamheten derpå, att kyrkomötesförfattningen icke gåfve mötet något berättigande att till folket eller särskilda embetsmyndigheter ställa uppmaningar ätt fullgöra sin pligt, och ännu mindre kunde mö