bicks tanke bästa antellspunkten. Huru fög: bevändt det dock är äfven med denna anmärl ning är lätt att ådagalägga inför ei livar, som i saknar förmåga eller vilja att inse det rätta r D. förebrår oss, att, då vi i 1:sta upplagar prydt vårt lilla förord med den store språkfor skarens ord: Rättskrifningeh har tvenne ända mål, att återgifva uttalet och antyda ordets ursprung, vi deremot i förordet till 2:dra upp lagan sagt, att rättskrifningens högsta uppgift vore den att återgifva det vårdade uttalet, men att hon, af anförda skäl, äfven finge till uppgift att antyda ordens ursprung. För att vederlägga denna anmärkning få vi fästa uppmärksamheten jag att vi för vår del aldrig så tolkat de från J. BE. Rydqvist lånade orden, sort skulle i dem ligga den mening, att de bägge ändamålen vore koordinerade: Tvärt om är det för oss en sjelfklar sanning, att i hvarje språk. hvilket likasom vårt antagit bokstafsskriften (d. ä. ljudskriften, ej be båg jörg D rättskrifningens nppgitt ursprungligen varit endast den att troget återgifva ordens uttal, och att således denna TR ift är hennes högsta; men att derlemte, då till följd af förändringar i ordens ljud dessas beteckning i skrift historiskt gestaltat sig så, att i den nu varande skriften flere tecken användas för ett och samma ljud, rättskrifningen äfven har till uppgift att antyda ordens ursprung, eller med andra ord att ordens mom) måste i särskilda fall bestämma, hvilket de för ett och samma ljud befintliga tecknen skall nytjas. PE g skall väl i detta fall vara det bestämmande, och hvad annat än härledningen afgör t. ex. om J-ljudet skall tecknas med j, g, gj, hj eller Zu samt om sche-ljudet bör tecknas med sk, sj, skj, stj eller sch o. s. v. Derför har också rättskrifningen så till vida ett andra ändamål, hvilket dock är det förra underordnadt och just utgör ett medel att vinna detta. För denna den s. k. etymologiska principens ställning till den fonetiska hafva vi ock förut utförligt yttrat oss i! ett genmäle till författaren af Några ord om svensk rättskrifning, hvilka under signaturen R—t stodo att läsa i Stockholms Dagblad (MM 248 och 250) för år 1871. Den stora omsadlingen inskränker sig således helt enkelt dertill, att vi i förordet till 2:dra upplagan med mera bestämda och tydliga ordalag framstält rättskrifningens ändamål, och det för att ej blifva af någon, mot eller med hans vilja, missförstådda: Hvad vidare beträffar öfriga, i anmälan återgifna anmärkningar, så synas de vara föranledda af ett begär och uppsåt att klandra; som ej en gång kunnat hejdas af den stora förlägenheten att finna giltiga anledningar till klander. Vi vilja dock med några ord äfven uppvisa deras rn ät I fråga om uttalsläran heter det i anmälan, att man der råkar på Kl blott en ohjelplig oreda, beroende på förvexling mellan ljud och ljudtecken, mellan ordens beståndsdelar och bokstäfver, utan ock afgjorda oriktigheter. Hvari de afgjorda oriktigheterna skulle bestå, det RN dock icke; hvarför vi, till dess den, det vederbör, öfverbevisat oss om deras tillvaro, förklara detta påstående vara en lika grof osanning, som det yttrandet, att vi förvexlat språkljud och bokstäfver. Hvar och en, som vill, kan med en blick på de första bladen ivårrättskrifningslära lätt öfvertyga sig om, att vi tvärt om strängt skilt mellan ljud och tecken, samt RR rD amhållit, att svenska språket har enst 18 medljud fastän medljudstecknen äro 19. Hade vi fått åtnjuta den ringaste rättvisa, så hade man, i stället för att tala osanning, framhållit det förtjenstfulla deri, ätt just vi noga när it denna skilnad, och det i olikhet med öfriga läroboksförfattare i ämnet, docenten Fr. Leffler ej ens undantagen, hvilken i den omarbetade upplagan af Bjurstens språklära (sid. 3) Rye oss om, att bokstäfverna indelas i vokaler eller sjelfljud och konsonanter eller medljud (!!) . Om något författarespecimen skoningslöst kriticerar sig sjelft, så måtte det vara den skriftställares, som, i strid med uppenbara sanningen, framkastar mot andra sådana falska beskyllninsar, som de ofvan påpekade. Hr Dablbäcks högst puerila ordande om termerna vokal och konsonant m. m. (sid. 37) spara vi till belysning den af oss utlofvade 7 penga) så mycket hellre som de tomma fraserna derom ej blifvit i annälan återgifna, och vända oss i stället mot nmärkningen om ä-ljudets teckning. I fråga värom förevitar oss hr Dahlbäck, att, fastän vi 2:dra upplagan fastställt uttalet såsom högsta ag, så bestämmas reglerna för ä ljudets teckling efter härledningen. Logiceslektorn glömde risst, då han gjorde denna anmärkning, dels att vär vore, vid tillämpningen af dem fonetiska ;rundsatsen, frågan om en bestämmelsegrund för valet af endera tecknet — bokstafven ä eller e, och att konseqvensen fordrade att samma norm här följdes som för teckningen af de 8 medljud, vilka tecknas på flera sätt, nemligen härledninsen; dels att, då han till bevis för sin anmärklings giltighet tog ett litet vg ur hr Ullnans språklära, som för öfrigt af hr D. ej särleles högt värderas, och följaktligen ville hafva eglerna sålunda uttryckta: -långt ä-ljud teckas med ä och kort ä-ljud tecknas med e — an glömde visst då, upprepa vi, hvad dr Hazeius yttrar i Rättstafningens grunder (sid. 49) fver de nogsamt bekanta föreskrifterna (i Alm: vists rättstafningslära) om åoch ä-ljudens tecking, hvilka vexla allt efter ljudens längd och orthet samt för öfrigt nästan upphäfva sig sjelfva senom undantag, som vid en af dessa i språkets rt föga prndade regler uppgå till ett antal af re eller ar hundra (!!). Tills vidare nog härom. Vi hafva så mycket kor tillåtit oss, redan uppvisat arten af hr Jahlbäcks betraktelse öfver rättstafningsfrågan ur Re synpunkt samt den verkliga bekaffenheten af de anmärkningar han framställt. Vi skola ytterligare, såsom vi utfäst oss, framtälla hr Dahlbäcks skriftställeri, beträffande ättstafningsfrågan, i dess fulla och rätta dager. D. A. Sunden. ETEN