jag ännu var ung och hade sinne för hvad som vackert var och lyste i ögonen; Huntley hade han stor omtanka för, ja, för hela vårt hus. Det var en allmän tro på orten, att vi skulle få ärfya honom och så torde det nog äfven gått, om icke ett och annat hade kommit emellan. Inte för att jag grämer mig deröfver; bättre och mera heder är det för er, om ni sjelfva bryta er en väg genom litfvet. Men testamentet, min mor — hur förhåller det sig dermed? inföll Huntley med någon ifver. Jag kommer strax dit; hafven blott tålamod barn, sade fru Martha, hvilken för att säga sanningen ej egde mycket sjelf af den varan. Kära söner, jag kan just inte behöfva tala med er om hurudan er far var — ni känna lika väl som jag, att han egde ett ömt hjerta för alla olyckliga. Han ville aldrig draga fördel af en annan mans svaghet eller felsteg, mycket mindre då af en stackars lättsinnig qvinnas fel, som kanske i alla fall inte förstod bättre. Och då den gamle mannen gjorde sitt testamente ville Norlaw på inga vilkor att han skulle gifva godset åt någon annan än sitt eget barn. Och så blef testamentet på det viset skriff vet att Mary Huntley, om hon någonsin återkom, skulle ärfya Melmar, men kom hon ej tillbaka eller afhördes hon aldrig mera, skulle hela egendomen gå till Patrick Livingstone af Norlaw. Det hade varit Huntley omöjligt att läg ga band på den häftiga sinnesrörelse, som vid dessa ord grep honem. Tran sprang upp och stod en stund med lågande blickar och under spänd förväntan att få höra mera — en känsla, som i nästan lika hög grad delades af barns yngre bröder. ) Modren syntes dock knarpt märka deras tirågande blickar