deles skarpsynta, rörande det menskliga hjertat och dess hemligaste tankar, instinktmessigt insågo, att deras mor hade sig ännu långt mera bekant om Mary Huntley, — mera, än hvad någonting i verlden skulle kunna förmå henne att. yppa. Jag har hört att fadern kände sig sårad ända in i sin djupaste hjerterot, sade fru Martha och derpå var inte heller att undra. Det enda barnet, som han knappt ansett någon vara god nog åt! Tänk då, att hon kunde gifva sig att rymma ifrån honom, den gamle, ensamma fadern, för att gifta sig med en utländing utan slägt och vänner och den ingen visste något godt om, — ja, det gick också just som man hade väntat. Sådant der tar. sig visst väl ut i en ro man, eller på teatern, och ungdomen tycker att det är bara kärlek och ett varmt hjerta som yttrar sig deri; men jag tycker det vill ett ondt hjerta till; att rymma bort från hem och vänner och från en sextioårig far, blott för att tillfredsställa egen lust och egna infall. Nå, — Melmar tog det illa och ville ej på många år ens höra hennes namn nämnas. . Men den som han, näst efter sin otacksamma dotter, älskat högst af alla lefvande varelser var — det bör icke förundra er, kära söner, ty hvem älskade icke honom? — var just den som vi nu begråta, min make och er far. En liten tystnad uppstod; fru Marthas missnöje försvann för känslan af hennes sta: digvarande sorg, och med mera mildhet, liksom hade hon tyckt sig syndat emot den döde, fortsatte hon sin berättelse, Melmar lefde sedan måhga är och blef en gammal man, sade hon. Han dog ej förrän Patrick var fom år och alla våra barn voro födda. Han var mycket god mot mig; mången gåfva skickade han mig den tid då