ELFTE KAPITLET. Vid närmare eftertanke inse vi dock icke att vi äro kallade att försvara mrs Livings tone, hvilken under de flesta förhållanden var väl i stånd till att skydda sig sjelf. Vi nödgas således sanningsenligt yppa att hon ingalunda lyssnade fogligt till sonens frågor; tvärtom, var det med häftighet och tydligt misshag som hon sökte undkomma deras besvarande. Mary af Melmar! hvad ha ni med henne att göra? sade hon. Låtgömdt vara glömdt, barn : hon har varit mitt lifs plåga, på ett och annat sätt. Var tyst, Cesmo! tror du jag kan sitta här och berätta om henne, som om jag talade om en barnsaga? Hvarenda gammal pratmakerska på orten kunde ha mera att förtälja om allt detta, än jag... Om testamentet i det blå rummet? inföll Patrick. Nej, derom kunna de inte veta något, sade fru Martha lugnare, ifall detta är hvad ni önska veta. Denna Mary Huntley, kära gossar, med henne sjelf har jag föga bekantskap; hon var borta från orten, innan jag kom hit, men ändå är jag förvissad om att bon var lättsinnig och begifvål på att varabeundrad och fjäsad. Hon var gamle Melmars enda barn, kanske bör det vara henne till ursägt, ty han var blind och svag för henne. Men ehuru mycket han höllhenne kär, rymde hon ändå ifrån honom, för att gifta sig med en ung man, som ingen kände till — ja, hon for ur landet med en slarf till karl och har alltsedan, ända till den dag som är, aldkig varit afhörd. Detta är allt hvad jag känher om henne. . Hon yttrade detta så fort och tvert, så märkbart afvåsande några vidare frågor, att äfven dessa wWnoglingar, hvilka ej voro sär