Aftonbladet – 2 oktober 1873, sida 3

LAIRDEN AF NORLAW . F Mrs Oliphant. Fru Martha grät några tårar, dem man nästan kunde trott vara framkallade af harm och som hon hastigt strök bort med handen. Härefter började hon mycket fort fortsätta med sitt arbete, det vanliga om aftnarna, att sticka på en mörkgrå ullstrumpa. Hon behöfde icke alls se derpå, så välbekant var det henne, men nu böjde kon ned hufvudet deröfver och fixerade det ihärdigt och tyst. Sönerna ansågo detta som en stum tillåtelse: för dem att fortsätta med hvad de önskade säga. Min mor-, sade Huntley och en djup roånad öfverfor hans kinder, jag är en man, men har icke lärt mig något, hvarigenom jag kan förtjena mitt bröd. Emedan jag är den älste och borde vara mest till gagn, är jag den tyngsta bördan. Jag förstår mig på att sköta jorden och hvad som tillhör ladugården och efter någon tid skulle jag kanske kunna få ett a;reude, men den vä gen är tröttsam och ger föga utsigter för framtiden; det första som bör ske, -är således att ni gör er mig qvitt. Åh, tyst! utbrast modern med osäker röst; hur vågar dn säga så till din mor? Är du icke min äldste son? Skallicke du bli husets stöd? Hvarför säger du så till mig? Emedan det är sanning, min mor, sva rade Huntley bestämdt men irots denna sanning, är jag icke modfälld. Det värsta är, att jag icke ser någonting här i er närhet som jag kan taga mig till och hvaråt 4) 80 A. B. n:r 218—225 och 227.