jonets gap och hade så pass mycket rum som jag kunde vända mig på, skulle ni bysa någon fruktan för min skull? Denna, alldeles oväntade fråga, gick fru Martha rätt till hjertat. Hon strök ter handen hastigt öfver ögonen och började fort sticka. Hon andades djupt, men detta var ingen suck af smärta, tvertom: midt under hennes invändningar, hennes föresats att icke vara nöjd, kände denna mor i djupet af sitt hjerta en stor stolthet öfver sina söners oförfärade beslutsamhet och kraft. Hon hyste ingen fruktan för nägondera af de båda raska ynglingarne; hennes eget kraftfulla sinne öfverensstämde dertill för mycket med deras, men hon var deras mor och hon var enka; derför skar det henne i hjertat att tänka huru de skulle lemna henne och hemmet, Än jag? sade Cosmo och kom fram till sin mor. Han hade ingen plan att meddela henne; han hade vaknat upp ur sina tankar, sina drömmar och lade sin magra, hvita hand på moderns arm. Det var detta vidrörande som kom den bräddade kalken att rinna öfver. Fru Martha lade ned sitt hufvud emot gossens axel med ett utbrott af tårar och vekhet som hos henae var alldeles ovanligt. De äldre sönerna närmade sig äfven och utropade ifrigt att Cosmo icke fick lemna hemmet — att han var för ung — för vek ! Hvad de icke ett ögonblick hade känt för egen räkning, det kände de nu för honom; det låg något orimligt, ja, rent utaf olycksbringande i blotta tanken på att denne unge gosse skulle. kastas ut i verlden och dess pröfoingar; — han, hela husets älskling, sonen, som mest liknade den bortgångne fadern, gossen med det veka, känsliga siunet! (Forts)