Aftonbladet – 2 oktober 1873, sida 3

ag skulle egnat mig, ifall jag vore yngrej: ch hade tid att genomgå en lärokurs. Jag ir nöjd med den väg som jag gått, men vart kommer jag här som llandthushållare? lyckligaste fall skulle jag genom Tynesiles rekommendation få plats som förvaltarel och kanske vid fyrtio år lyckas sätta upp nventirier på ett litet arrendebemman, men lermed vore hvarken ni, min mor, eller jag oelåtna. Min mor, ni måste skicka mig ut . verlden! Fru Martha såg icke upp, rörde sigej — hon fortfor blott att sticka mycket fort och sade: Hvart? men rösten Jjöd skarpt som ett skrik, Jag har äfven tänkt derpå, sade Huntley långsamt; for jag till Amerika, till Canada, eller någon dylik ort, skulle troligtvis slutet bli att jag stannade derute. Min båg ligger likväl ej åt att stanna; jag önskar en gång återvända — jag vill beständigt ha hemmet för mina tankar. Derför säger jag Australien, min mor. Amerika, Canada, Australien! — är gossen från förståndet?. utbrast fru Martha. Vill du säga mig att du tänker blien emi grant? — min son ? Emigrationen var icke den tiden, hvad den sedan blifvit. Den var sista resursen, med ängslan tillgripen af den man som blifvit fullkomligt ruinerad och Huntleys mor såg i inbillningen sin son på ett mörkt och osundt mellandäck at ett dåligt segelfartyg, stå med ett klädbylte på spetsen af en käpp och med förtviflan i hbjertet. Det finns flera än en klass af emigranter, min mor, inföll Patrick. Ja, det vet jag nog, sade frä Martha och för hennes fantasi framstod en annan tafla, en bedröflig familjscene, der en stackars