Aftonbladet – 1 oktober 1873, sida 3

vi vilja. Men sannerligen det är något vi dare glädjande att se sig om på landsbyg den i dessa tider, vore det ock på den bör diga Landskrona-slätten, der ännu mycke af den herrliga grödan står i allt mer och mer svartnande skylar ute på marken och der potatssen skämmes i den starka, fet: jordmånen, då man dertill hör landtmän nens bekymmer för rågoch hvetesädden hvilken lika litet kan företagas som höst plöjning på icke drainerad jorl. Om denn: väderlek fortfar, kan man verkligen blifva missmodig midt i öfverflödets sköte. Hvarjs afton hoppas man att solen skall gå klar ned och båda en torr dag, men ständig! gäckande vårt hopp, stiger det mörka mol net upp vid horisonten, och knappt har so len sänkt sig förrän det beständiga natt liga skådespelet at flammande blixtar än med, än utan hörbara åskknallar erbjuder en storartad, men dyster och olycksbådande tafla. Gummorna trösta sig visserligen med tanken att det blott är sillablixt, reflexen sf sillens lifliga baletter i hafsbrynet, un ler det ändå fontasirikare själar vilja hafva 088 att tro det de ständiga blixtarna äro itersken af det mogna kornets guld, som vajar för nattvindon. Men kornet glänser ;yvärr ej längre, och tron på gamla gumnors auktoritet är i märkbart aftagande, nen att den ej helt och hållet är utdöd ba visas af den praktik, som de så kallade kloka gummornra ännu kunna fröjda sig af. Ea af de på skånska slätten ryktbaraste if dessa signerskor, Annelöfsqvinnan, ler Rantan, som hon vanligen kallades, ir i dessa dagar hädankallad till en kloare verld. En tillfällig korrespondent till n skånsk tidning har egnat Rantan en itea nekrolog; hon torde dock vara mera roget tecknad i Aves För fyrtio år sedan, aflor ur skånska folklifvet, ty det är ej en ättling af Rantan, som korrespondenen tror, utan hon sjelf, som spelar en icke betydlig roll i dessa teckningar, ehuru förattaren funnit för godt att förlägga dessa ländelser längre tillbaka i tiden än dei verkligheten passerat. Man borde kanske, likhet med denna nekrolog förf., ej säga innat än godt om den afiidna celebra sigserskan, men då undertecknad varit i tillälle att temligen noga observera hennes verksamhet, kan jag ej föreeka att jag tror let vara en regel vinst för menskligheten att lenna verksamhet för alltid uppbört. Ett var sorglustiga drag ur Rantans praktik wppas jag skola rättfärdiga denna åsigt, på amma gång de torde intressera en allmänwet, som är nog lycklig att ej räkna sig till repnes många patienter. För tjugo år tillbaka stod Rantans rykte som undergörerska i sin högsta glans; hon otade de gamla för gikt, de unga för kärekssorger, barnen för skäfver, grisarna ör madlea (brist på aptit) och korna för fruktsamhet; dessutom framskaffade hon tulet gods, värnade hus och gårdar för vädld och andra hexors förderfliga konster — ned ett ord: för Rantan varingenting omöj igt. Vid denna tid träffade undertecknad wenne för första gången, det var i en stor oondgärd, der äldsta dottern låg för döden, jsfvergifven af så väl svenska gom danska äkare, och den förtviflade faderns sista opp etod nu till Rantan, som gaf löfte om len sjukas snara tillfrisknande, ehuru hon au befann sig i sista stadiet af en svår vatsusot i förening med ett mångårigt hjortlilande. Rantan lade händerna på den sjuka ;ch mumlade sina böner eller besvärjelser, rdinerade derpå att patienten skulle hafva sig ett godt mål — ty läkarna hade bara vultit ut henne, och då der just för tillället fanns färskt kokt kullasill, lät hon len sjuka, som ständigt längtade efter föda, ita så mycket hon ville af den feta sillen. följderna uteblefvo ej, patienten vred sig i le svåraste plågor, bvarpå Rantan helt rankilt förklarade, att den döende flickan ;komrit för hin ondes glödande skott som lyga i vädret, men hvilkas verkan hon dock ökte förekomma med en matsked kamferteiroppar samt Bya besvärjelser, under hvilka len sjuka efsvimmade. -Förskräckta ville vi närvarande aflägsna den oförsynta belIragerskan; hon grep tillfället i akt och örsäkrade den af sorg halft vansinnige falern, att vi vore förgjorda allesammans ch uppgaten af husets ovänner såsom geruingsmannen, men tillbjöd sig ädelmodigt itt läsa eller, som hon sade, ansa bort rolldomer. Men då vi alla nundanbådo oss rennes hjelp, började hon åter stryka och äga öfver den atsvimmade flickan, hvilken ver vaknade till lifvet, för att dagen derpå ör alltid inslumra, sedan hon dock förmått adern att aflägsva bedragerskan. Under de lagar Rantan vistats i huset hade hon geromrökt det från vinden till källaren med lyfvelsträck och andra i hög grad illalukande ämnen, ty hon tycktes tro, att de onla makter, mot hvilka hon ville skydda hus och gård, voro begåfvade med fina näsor och rödvändigt mäste vika för denna vedervärdiga stank. Dessutom fanns ej en tröskel i boningsrummen, ej ett dörrträ i ladugården, som hon ej borrade hål i och inade sina trollsuddar, alldeles på samma Rätt som Ave beskrifver i den ofvannämda boken. Under en senare tid har jag ofta försökt tala förnuft med en och annan af hennes talrika patienter, men förgäfves, den siste af dessa, på hvilken jag förgäfves spillde min vältalighet, var en ung fru, hvars barn var behäftadt med fullkomlig lamhet samt vat ten i hufvudet, hvilket dock var idel baga teller för Rantan att bota, blott frun betalte benne 3 rår för hvarje gång hon läste öf ver —ansade barnet, Detta skedde sist lidet. år. Jag har ej kunnat underlåta att för all mänheten framlägga dessa prof på Rantans klokhet, dels för att visa huru mycket son ännu behöfver göras för folkupplysningen dels för att möjligen förtaga tron på dylik: gummor hos en eller annan sjukling, ty de lider intet tvifvel, att ej någon annan gum ma i trakten af Annelöf skall upptaga der aflidnas trollstaf, för att söka trolla pen ningar från de enfaldiga och vidskeplig: menniskor, som älska det dunkla och mysti ska emedan det befrier dem från besväre att tänka, menniskor, hvilka man påträffa lika ofta i salongerna som i kojärna.